Alla dessa vanliga människor

Enligt Equmeniakyrkans förbönskalender ber vi denna vecka för Palestina och Israel

Allsmäktige Gud, idag ber vi för Palestina och Israel. Vi får aldrig tröttas i att be om en rättfärdig fred – shalom – salam – även när den verkar långt bort. Hjälp oss Gud att lyssna till varandra och till Dig. Kom till oss. Amen.

I december 2019 var jag i Betlehem. Det är alltid speciellt att vara i Betlehem för där är det alltid jul. I adventstid är det ännu mer jul än under resten av året. Varje lyktstolpe och husfasad har fått ljusslingor i kulörta färger och i rondellerna står det fantasifulla ljusdekorationer och julkrubbor i fullstorlek.  Stämningen går nästan att ta på och allra tätast är den kvällen före första advent då den stora granen ska tändas på Krubbans torg utanför Födelsekyrkan. Detta är en kväll då man går man ur huse bokstavligt talat och torget fylls av människor flera timmar innan evenemanget tar sin början, för att man vill få en bra plats att se alltihop.

Runt Krubbans torg ligger alla de smala stengränderna med sina butiker och caféer som väntar på att turisterna ska slå sig ner för en rykande kopp arabiskt kaffe eller nypa i de vackra sjalarna som finns till försäljning, och kanske försöka pruta en aning. Lika mycket som det handlar om jul i Betlehem handlar det om turismen – en livlina som många är helt beroende av.

Under flera år har turistströmmarna mattats av och jag träffar Mahmoud i en av butikerna. Han äger affären tillsammans med sin bror. Bröderna säljer mattor, smycken och skinnvaror som de köper upp av beduinfamiljer utanför stadskärnan. Allt är handgjort med omsorg. Jag blir genast erbjuden en kopp mintte och en pall att sitta på i ett hörn av den lilla butiken och tacksamt slår jag mig ner. Jag blir kvar i affären i över tre timmar och mellan ett fåtal kunder som Mahmoud expierar berättar han för mig hur svårt det är att få affären att gå runt. ”Förr hade vi mycket kunder, inte bara utlänningar utan även israeler kom till Betlehem, men det är annorlunda nu. Nu kommer det bara en handfull kunder per dag och de handlar mindre.”

Själv är jag betagen i en ryggsäck i kamelskinn som egentligen är lite för dyr för min plånbok, men hantverket är så fint. När jag slutligen går för dagen trycker Mahmoud en liten nyckelring i min hand med en gran i olivträd. ”Du får den av mig, så att du inte glömmer oss.”

Det är inte en uppmaning i första hand att jag måste köpa ryggsäcken, utan en uppmaning att inte glömma Palestina, att inte glömma hur dessa vanliga människor varje dag kämpar för att kunna få leva i fred långt bortom politik och konflikt. Alla dessa vanliga människor som bara vill gå till jobbet, till skolan, till affären och har tröttnat på att alltid behöva välja sida, vara på sin vakt och se till att hålla ryggen fri. Nästa dag är jag tillbaka i affären och köper ryggsäcken.

Aldrig kunde jag väl ana att detta skulle vara den sista resa jag skulle göra utomlands på två år. Och ännu vet jag inte om Mahmoud och hans bror har klarat av att hålla sin rörelse igång under Betlehems totala nedstängningar under Covid-19-pandemin.

Men jag har inte glömt – och nästa gång jag kommer till Betlehem ska jag gå tillbaka till Mahmouds butik och se om han har satt på mintteet och om jag kan slå mig ner där en stund.

Gunilla Ikponmwosa, Samordnare Mellanöstern