Apostlagärningarna i karantän

Målad karta - Till jordens yttersta gräns

Om jag skulle göra en sökning på de vanligast förekommande orden i mail och brev vi får del av dessa dagar tror jag ordet ”märkligt” skulle komma högt på topplistan. Ofta förekommande i ordkombinationen ”märkliga tider”. Jag bestämde mig därför för att undvika det i just min text. Ändå är det precis det ordet som tränger sig på när jag ska beskriva hur det känns att läsa Apostlagärningarna just nu. Märkligt. För där finns berättelserna om resor. Resor, resor, resor. Och stora folksamlingar. Delade måltider. Tät samvaro. Övernattningar tillsammans. Massor med hembesök. Trånga båtar. Mingel på torg och aeropager. Ständiga besök i synagogor och hemförsamlingar. Det är faktiskt provocerande att läsa om de första kristnas ivriga, sociala, rörliga liv nu när vi måste avstå från att mötas.

Men så slår det mig: visst finns där i Apostlagärningarna också berättelser om kristna som på olika sätt isoleras? De berättelserna vill jag läsa nu, kanske tillsammans med dig? Hur tar sig tron uttryck när man inte får mötas?

Hur var det för lärjungarna när Jesus uppmanade dem att sätta sig i frivillig isolering – att inte lämna Jerusalem, utan vänta på det som Fadern hade utlovat (Apg 1:4)? Förmodligen omtumlande och just märkligt. Men det var ändå där, i det instängda rummet, som den Heliga Anden först fyllde dem. Det verkade förmodligen ganska meningslöst för Filippos att vistas på den först helt öde vägen mellan Gaza och Jerusalem. Men det var där det livsförvandlande samtalet med den mäktige hoveunucken från Etiopien uppstod (Apg 8:26). Jag tänker inte romantisera berättelsen om Paulus och Silas som låses fast i det innersta fängelserummet – efter att de fråntagits sina kläder och torterats. Det måste ha varit fruktansvärt. Ändå blev också detta isolerade rum ett rum för bön – och till och med lovsång (Apg 16:25). Paulus satt senare flera år i häkte och fängelse. Trots den långa isoleringen dök det upp chanser att berätta om tron. Chanser som Paulus nyttjade – men inte för att dela en lättsmält tro som kunde köpt honom fri. Också under pressade former är Paulus både tröstande och provocerande – han talar om både befrielsen och ansvaret den kristna tron bär med sig. (Apg 24:24). Vi förstår också att inte ens denna fängelseisolering är total. Det finns möjligheter för Paulus anhängare att ”sörja för honom” (24:23).

Och så berättelsen om den långa resan över Medelhavet, så smärtsamt aktuell både som bildlig och faktisk berättelse. Historien i Apostlagärningarna 27 om den livsfarliga båtresan berör mig djupt. Både för att den utspelar sig på just det hav där människor på flykt dagligen dör, nu i vår tid. Och för att den vådliga färden känns som en bild över vår Corona-tid. Det stormar. Man tappar orienteringen. Det är inte möjligt att ha kontakt med andra människor. Olika experter gör olika bedömningar. Men mitt i kaoset, när stormen fortfarande pågår, ställer sig Paulus upp och talar om hopp. Uppmanar till att vara vid gott mod.

Jag är då ingen Paulus. Varken jag eller någon annan har eller ska påstå sig ha visioner om hur allt ska sluta. Det kommer inte bara sluta väl, det vet vi. Många kommer få uppleva sorg och förlust. Våra samhällen kommer präglas och ärras av virusets härjningar. Ovissheten är det vi måste leva i, vare sig vi vill eller inte. Just nu kan det vara svårt att veta var vi ska fästa blicken för att se hoppet. Men låt oss söka det och dela det! Det är inte möjligt för oss att visa omsorg om varandra på samma sätt som tidigare – men låt oss kreativt söka de möjligheter vi ändå har att ”sörja för varandra”. När vi inte kan ses – kan vi kanske skriva eller på annat sätt ge varandra hälsningar? Jag tänker på alla de brev vi har i Nya Testamentet. De hade inte blivit till om Paulus och de andra ledarna hade kunnat möta och tala direkt till församlingarna. Inte minst nu i vår – just det – märkliga tid finns mycket att hämta i brevtexterna. Överhuvudtaget bör vi ta vara på möjligheterna som det nedtrappade tempot innebär. Tider då människor har dragit sig undan har ofta varit tider då de hittat djupet i sin tro. Enskildheten är i sig är inget hot utan en möjlighet i kristen tro. Självklart är det vi nu upplever, ofrivillig isolering, något helt annat än en frivilligt vald retreat. Ändå kan där gömmas möjligheter till bön och andlig växt. Och för en del av oss också mer tid med våra närmaste. Det kommer innebära mer konflikter. Men kanske också bidra till fördjupade relationer.

Nu får vi tillsammans söka vad det innebär att fortsätta det uppdrag vi kristna bär sedan Apostlagärningarnas tid. Att dela och leva berättelsen om Jesus liv, död och uppståndelse. Denna kärna i vår kristna tro förminskas inte för att våra yttre förutsättningar är radikalt påverkade. Kanske kan vi just precis denna faste- och påsktid upptäcka något vi inte tidigare sett i påskens budskap?

Jenny Dobers, regional kyrkoledare