Attacken på kvinnorättskämpen ger en tankeställare

I onsdags blev min goda vän Shunila Ruth påhoppad, nedslagen och knuffad nerför en stentrappa av två beväpnade män. Shunila Ruth är direktor på Talitha Kumi kvinnocenter i Lahore, Pakistan. Hon kom hem själv till lägenheten på andra våningen. När hon kom till sista trappstegen klev männen fram, gav henne ett hårt slag i huvudet så att hon kastades in i väggen och ramlade baklänges utför trappen. Nedanför på gården stod två andra beväpnade män och väntade på dem. (Läs med i pressmeddelandet)

Igår när jag pratade med Shunila på telefonen lät hon samlad. Men hon hade väldigt ont: Blåmärken överallt, en mindre fraktur, en muskelbristning, ont i bakhuvudet och ryggen och allmän värk i alla muskler. ”Jag är inte rädd, sa hon. Jag vet att vi ständigt är utsatta.” Hon syftade på personalen som jobbar på Talitha Kumi. Det är nämligen inte första gången som någon i personalen blir slagen. Advokaten Haroon har attackerats utanför sitt hem vid ett par tillfällen när de har drivit rättsfall som en del ogillat. På centret jobbar man nämligen för kvinnors rättigheter. Fallen man driver är kvinnorättsfall – där kvinnor utsatts för våld i hemmet, blivit kidnappade, våldtagna, tvingats in i ett äktenskap eller liknande. Man håller också seminarier och ser till att få publicitet för att uppmärksamma allmänheten på situationen för kvinnor i landet. Och särskilt situationen för fattiga kvinnor, som lever helt utan möjlighet att hävda sig själva.

Jag besökte centret för två veckor sedan. Som vanligt blev jag imponerad över det engagemang som personalen har för arbetet. De tjänar inte mycket – Haroon skulle kunna tjäna upp emot 10 gånger mer per månad om han jobbade i privata sektorn. Jobbet innebär en risk både för dem och för deras familj. Ändå jobbar de vardag som helgdag, natt som dag för att hjälpa fattiga, utsatta kvinnor. Det är svårt att inte förundras.

För mig blir attacken på Shunila Ruth en påminnelse om de skilda verkligheter vi lever i. Jag har ofta kontakt med personalen på Talitha Kumi: Jag tar emot rapporter om arbetet, ger respons på deras metoder, strategier, budgetar osv. och försöker att utmana dem att bli lite bättre, nå lite längre. Men jag sitter för det mesta på tryggt avstånd. Det är lätt att ge råd när man själv inte behöver ta risker.

Det jag och vi alla kan göra just nu är att fortsätta be för personalen på centret. Att de får nytt mod att kämpa vidare för kvinnors rättigheter.

Bild 1: Shunila Ruth, Bild 2: Några av centrets personal

/Rut Eliasson

• Dela