Det finns nog ingen tradition som berör mig så påtagligt som första advent. Inför första-adventsgudstjänsten står jag värnlös. Senast när församlingen ställer sig upp och sjunger Bereden väg för Herran är jag så rörd att jag gråter.
Det finns så många paradoxer i adventstexterna och -sångerna. Pampigt och skört, segervisst och ödmjukt. Ett oansenligt litet världsvälde. Ett Gudsrike som inte låter sig hejdas av verkligheten hur den än ser ut, en Gud som inte flyr utan rider rakt in i nuet.
Så får jag sitta tillsammans med andra i kyrkbänken, med våra hop-lappade, underbara liv, med våra spruckna drömmar och insikter om varats skönhet. Till trumpetfanfarer och pukor bekänner vi stolt och med samlad församlingssångsröst att vi tror på en Gud som inte kommer med härar, ståt och prakt. En Gud som segrar när han lider.
Och på något vis får både smärtan över världens mörker och tacksamheten över ljusets möjligheter uttryck just den söndagen. För det välde han inviger är kärlek blott och ljus.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.
Jenny Dobers
