De tre heliga påskdagarna börjar nu
Publicerat 28 mars, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 28 mars, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Jag tror inte på ”lyckliga slut”.
Inte om det betyder omärkt, sårfri, oärrad.
Jag tror inte på ”fullkomliga relationer”.
Inte om det betyder gemenskaper där alla älskar varandra otvetydigt och fullständigt, utan irritation och besvikelser.
Påskhelgens frestelse är att vi tänker antingen/eller och före/efter.
Först är allt förfärligt och sen blir allt jättebra.
När Jesus bryter brödet med lärjungarna finns sveket där, svikaren, svikarna.
Människorna.
De som både är syndare och rättfärdiggjorda.
De som är ärrade och de som ärrar.
De som ärras, precis nu.
Brödet bryts, vinet delas.
Lovsången sjungs och när den ännu ljuder kvar, inuti, lovsången, går vandringen vidare mot Golgata, via Olivberget och Getsemane.
De senaste dagarnas viktiga samtal i våra stora dagstidningar och på nyhetsmedierna, mellan Khemiri och Selimovic handlar också om påsken.
Om skulden som är reell. Dödandet, förnekandet, förföljelsen och förtrycket.
Och om viljan att tro på det goda, det som försonar, det som sträcks ut till den andre.
Här finns också kravet på att välja hur vi ser och tolkar och tilltron till att det går att bygga gemenskaper som är inklusiva, välkomnande, mångkulturella, på riktigt.
Jag tror vi måste hålla kvar både och. För att vara trovärdiga. För att kunna svara på reell erfarenhet, för att inte släta över och tala ovanifrån. För att kunna möta. Faktum.
Men jag tror också vi behöver protesten. Tro på att förändring är möjlig.
Påsken berättar om lidandets faktum, våldet, förnekelsen, skulden och om protesten mot allt detta, kampen mot det och segern över det.
Men såren finns ju kvar. Det finns inga lättköpta segrar.
I påskens texter ryms mänsklighetens livsdrama i koncentrat.
Mörker och ljus.
I texterna ryms tilltron till att detta drama är omfamnat.
Död och uppståndelse.
Att det i sprickorna mellan, öppnas ett annat rum, ett rum för hopp.
Hopp om det som går utöver.
Hoppet om att allt till slut kommer att bli bra.
Hoppet om att vi aldrig är övergivna.
Jag är med er alla dagar (Matt 28:20).
Sofia Camnerin
