Det har hänt åtskilliga gånger att vi blickat med avund mot ljusen i Kinshasa, som vi faktiskt ser från vårt matbord i Brazzaville, när vi själva suttit i mörkret utan el om kvällarna. När produkter saknas har vi fått höra att det troligtvis går att få tag på i Kinshasa. Detta intryck av grannlandet har nu tagit en helt annan skepnad.
Tålamodet utmanas
Onsdagen den 22 oktober var det bestämt att vi skulle åka till Ngabé för att dela ut förnödenheter till en grupp med cirka 5000 flyktingar som flytt över gränsen från Kinshasa. Det visade sig att madrasserna som vi skulle dela ut inte kommit så resan sköts upp till nästa dag klockan fem på morgonen, därefter till klockan åtta. Vi kom iväg efter en dags frustrerande väntan, klockan tre på eftermiddagen.
Strapatser
Det var verkligen ingen bra idé att åka så sent eftersom vägen var dålig och det blir mörkt klockan sex. Bitvis var vägen helt täckt av vatten och leran djup.
Klockan åtta på kvällen gick lastbilen sönder och vi stod inför valet att vänta tills de fått tag på verktyg eller fortsätta. Vi fortsatte och en dryg timme senare körde vi fast. Hjulen snurrade och grävde ner bilen djupt i leran. Thomas och hans kollegor grävde och puttade och efter en halvtimmes hårt slit kom bilen loss. Vi kom fram närmare klockan elva och även lastbilen var på plats när vi vaknade.
Ngabé visade sig var en mycket trevlig by. Byns egen befolkning var något mindre än flyktingarna och många hade tagit emot flyktingar i sina hem. Byn låg vackert vid floden och mangoträden dignande av frukt.
Ofattbar grymhet
Jag fick möjlighet att prata med flykingkvinnorna under dagarna som följde och deras berättelser var tunga att lyssna på. En kvinna berättade att hennes elvaåriga dotter dödats med ett spjut som gått rakt igenom henne. Andra berättade om makar som dödats på de mest bestialiska sätt eller begravts levande. Flera talade om barn som dött under flykten på grund av svält, diarrésjukdomar och liknande. Även om vissa av händelserna låg något år tillbaka i tiden var det tydligt att sorgen låg påtagligt nära.
Bristen på mat var stor bland flyktingarna. Jag lovordade de goda mangofrukterna men en flyktingkvinna sa att när man ätit bara mango i en vecka är det inte lika gott.
Jesus behövs
Jag hade inte så många uppgifter så jag erbjöd mig att ta hand om söndagens predikan i byns protestantiska kyrka när jag hörde att de inte hade någon som kunde predika. Det var en utmaning på flera sätt och gudstjänsten tog nästan tre timmar under ett stekhett plåttak. Att få tala om att Gud är med dem och delar dessa människors lidande kändes viktigt. Jag utgick från både Johannesevangeliet 6:37-40 och Psaltarpsalmen 116 för att förmedla tröst och hopp. Samtidigt pågår kriget på andra sidan floden och det behövs mycket mer än ord och bön för att nå en förändring. Som kyrka måste vi stå upp för rätten till liv och kämpa mot de orättvisor vi möter även genom aktiva handlingar.
Det var sorgligt att lämna byn efter fem dagar och jag hoppas att jag får möjlighet att åka tillbaka!
Varma hälsningar
Pernilla Franklin
