Efter valet

Idag vaknar vi upp till ett nytt Sverige. Det gör vi alltid i någon mening dagen efter ett riksdagsval. Vi vet vad vi som samlad valmanskår tycker och vill, vi vet hur många som inte tyckte det var tillräckligt viktigt att ens rösta. Vi vet vilka av folkets företrädare som skall styra och representera vårt land de kommande åren.

Men idag är det ändå annorlunda. Dels det märkliga läge som vi lärt oss tala om som parlamentariskt osäkert där vi ännu inte vet vilka av våra företrädare som kommer styra landet. Men framför allt känns det annorlunda då Sverigedemokraterna fördubblat sitt stöd och nu verkar landa på cirka 13% av avgivna röster.

För min del känns det skrämmande. För mig är Sverigedemokraterna ett parti som i ett flertal avgörande frågor står mycket långt ifrån det som kristen tro handlar om. SD har ett minst sagt grumligt förflutet och en mycket oklar nutid. SD och kristen tro och praxis går för mig inte ihop. I det märkliga läget vi står i vad gäller regeringsbildandet, och med så pass starkt stöd för SD, utgör det en farlig frestelse att samarbeta med SD, om så i bara några frågor. Samtidigt höjs rösterna som säger att taktiken att isolera SD inte heller fungerade – låt SD nu komma med och ta ansvar. Men hur respekterar man då den överväldigande majoritet på ca 87% som inte röstade på SD? Där människor tydligt tagit ställning för en annan politik, människosyn och värderingsgrund än den som SD står för.

En viktig fråga för den fortsatta processen är hur vi skall förhålla oss till de personer som röstade på SD. Jag läser kommentarer i sociala medier som utgår från att 13% av svenska folket är rasister. Jag är övertygad om att så inte är fallet, även om en hel del som lagt sin röst på SD säger att det beror på partiets hållning i frågor om invandring och integration. Troligen handlar det också om en protest mot etablissemang, misstro mot etablerade politiker och frustration i en på sina håll tydligt krackelerande välfärd. Det handlar om oro, ovisshet och missnöje. Och det behöver vi alla ta på allvar. Oro, ovisshet och missnöje är känslor vi alla kan känna – men 87% av oss tror att lösningen är en annan än att spara på stöd till de mest utsatta för att lappa ihop välfärden. Oavsett om vi tror på en höjd skatt eller bättre företagsklimat så tror vi det finns en annan politisk väg. Och det behöver vi fortsätta att oförtrutet dela med oss av. Utan att skapa ytterligare exempel på ”vi och dom-samhälle”. Till varandra. Som medmänniskor.

Mitt i allt behöver vi troligen påminna varandra om att vi har vårt hopp i Gud. Och vi får tro och lita på att Gud som är skapelsens och frälsningens Gud verkar i och genom sin kyrka. Vi får vara Guds redskap också i denna tid som är vår. Kyrkan är Guds men består av oss ofullkomliga och kämpande människor som inte alltid förmår göra det goda, det rätta. Vi får också i tider som denna påminna om möjlighet till omvändelse, självrannsakan, ödmjukhet, förlåtelse och fortsatt bön och handling. Det är inte i egen kraft vi verkar utan Guds Ande genom oss. Så blir också vi bärare av hoppet. Vi som kyrka. Vi kan tala om kärlek, vi kan berätta om Jesus som själv var flykting. Vi kan – som många av oss gjorde från predikstolen på själva valdagen – påminna om kärleksbudet. Vi kan tala medmänsklighet och värme. De lokala församlingarna inom Equmeniakyrkan är som jag ser det ett av Sveriges absolut bästa verktyg för skapandet av mötesplatser för en gemensam värdegrund som talar om människors lika värde. Vi finns i stort sett i alla kommuner. Vi finns i små och stora orter, vi har kontakter över hela världen och vi tror på evangelium för alla. Vi bekänner en tro som bygger på Jesu död och uppståndelse, en tro som rör alla. Vi tror på bönens makt att förvandla människor, vi tror på en levande Gud, vi tror på en kyrka för hela livet, vi tror på ett möte med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen. Det är dags för det nu.

• Dela