En resa i Guds rike

De senaste veckorna har jag alltså fortsatt min spaning, den jag lovat mig själv, Gud och andra att göra under detta år. Men jag har inte hunnit skriva så mycket om det jag sett.
Så följ med mig nu på en liten rundresa:

Observera

Denna text publicerades första gången den 3 april, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

När man har siktet inställt på att se Guds rike, ja då ser man det ständigt.
Och jag undrar ibland vad det gör med mig.
De senaste veckorna har jag alltså fortsatt min spaning, den jag lovat mig själv, Gud och andra att göra under detta år. Men jag har inte hunnit skriva så mycket om det jag sett.
Så följ med mig nu på en liten rundresa:
På besök i våra fem små församlingar i Klarälvsdalen, under ett fantastiskt väl förberett besök åkte vi från det ena spännande mötet till det andra och fick möta människor som det lyste Guds rike om! Vi satt i den lilla caféstugan Kullen i byn Gräs i Sunnemo, vårsolen lyste och medan vi åt nybakta bullar (som cafevärdinnan som ständigt bakar sa ”en dag utan deg är en dålig dag”) berättade man stolt om sin lilla församling. Skratten rullade medan vi talade om det allvarliga och viktiga. Gunnel som satt där mild och vacker kunde berätta om arbetet med den böneskål man haft i mataffärens entre sedan många år. Ständigt är det människor som lämnar sina böneämnen och Gunnel är en av dem som tar ansvar för att be. Församlingen är tydlig med att man finns för att man vill bygden väl och vill förmedla Guds kärlek.
Och så fortsatte rundresan i Klarälvsdalen med ständiga påminnelser om att människor som låtit sig präglas av Guds rike kämpar, ofta i trängda omständigheter och med små medel, men för att unga människor ska få en god och meningsfull verksamhet som t ex i Ekshärad. Och i Hagfors mötte vi en Märthe-Marit som pastor Kenneth i förväg beskrev som en person som har större hjärta än sin kropp. Och det kändes! Då var Guds rike nära.
På resan tillbaka från denna gudabenådade och vackra trakt stannade vi till i Filipstad. Där i Vasakyrkan var lokalerna fyllda med nyanlända flyktingar som välkomnas till ett cafe där de får träffa svenskar som kan ge dem stöd och vägledning. I kyrksalen undervisade pastor Peter i svenska och pedagogiskt och tålmodigt berättade han om hur man säger hur mycket klockan är på svenska.

Några dagar senare mötte jag församlingen i Vintrosa. Det fanns ett lugn och en trygghet och hela miljön där i kyrkan var vacker och välkomnande. Dagen före mitt besök hade alla ledare mötts tillsammans med vår föreningsutvecklare Anja till en kursdag om Trygga Möten. Och på orten är det en självklarhet att man samarbetar och håller av varandra också mellan olika samfund. Gudstjänstens förbön inneslöt också den nye kyrkoherden som skulle installeras samma dag.

Så kom jag till Fellingsbro! Ett litet samhälle med sådär 1300 invånare och med över 320 platser för nyanlända flyktingar. Församlingen har blivit känd i sin kamp för att få uppehållstillstånd för nya vänner. I gudstjänsten fanns människor i olika åldrar och från många olika håll i världen, så språken blev flera och uttryckssätten likaså.
Men när det är dags för förbönen är det många som söker sig fram till ljusbäraren. Församlingen är totalt engagerad i detta intensiva arbete och Maria som är anställd diakon har att manövrera mellan bönesamlingar och bibelstudier och asylärenden och mångas akuta hjälpbehov. Kärleken och omsorgen mellan de olika etniska grupperna är påtaglig. Och även om väl få förstod vem jag som tillfällig besökare var blev jag innesluten i en härlig och rörig förbön som kommer att bära mig länge!