EU och konsten att lära sig samarbeta

Publicerat 

Idag firas Europadagen och i slutet av maj ska vi rösta till Europaparlamentet. EU har många problem; ett demokratiskt underskott och en krånglig byråkrati. Många undrar vad vi ska ha unionen till. Det är lätt att glömma att vår kontinent, med EUs hjälp, gick från att vara en av de blodigaste till en av de fredligaste på rekordtid. Och att det förmodligen inte hade gått utan bön.

Påskhelgen 1951 åkte Frankrikes utrikesminister Robert Schuman till ett kloster i tyska Rhendalen på en böneretreat. Med sig hade han den västtyska förbundskanslern Konrad Adenauer och den italienska premiärministern Alcide De Gasperi. Det var inte första gången varken Schuman eller Adenauer besökte klostret. Schumans katolska tro var starkt influerad av flera besök vid klostret under unga år. Adenauer, å sin sida, fann tillflykt där efter att nazisterna avsatt honom som borgmästare i Köln 1933.

Besöket i klostret och den gemensamma bönen där var alltså ett naturligt sätt för de tre att enas. Trots sina olikheter. Trots att de representerade länder som bara några år tidigare legat i krig. Ett fåtal veckor senare satt de tre i Paris och undertecknade Schumandeklarationen, som blev startskottet för EU. Bön först, politik sedan.

Från krig till fred på rekordtid

Adenauer, Schuman och De Gasperi på ett italienskt jubileumsfrimärke.

På många sätt är det anmärkningsvärt hur fort det gick. 1945 slutade andra världskriget. Då hade Europa haft fler krigsår än fredsår i modern tid. Bara sex år senare, i april 1951, blev Schumandeklarationen startskottet för ett samarbete mellan länderna i en kol- och stålunion.

Kolet och stålet var de råämnen som krävdes för att kriga med varandra. Schumans enkla men bärande idé var att när länderna tvingades samarbeta kring produktionen av dessa så skulle det bygga förtroende, förståelse och fred. Och det funkade. Europa gick från att ha legat i krig i flera århundraden till en gemensam inre marknad på knappa sex år. Länder som var vana att vända sig mot varandra i kristider tvingades lära sig att vända sig till varandra.

Nu, nästan 70 år senare, är det just denna modell för samarbetet som ifrågasätts. I Brexit-debatten och från nationalistiska och populistiska partier hörs kritik mot att EU kräver för mycket av enskilda länder. Det är just därför som detta val nu kallas ett ”ödesval” av många. Vilka krafter ska få inflytande? De som vill se sina länder backa från vad man anser vara ett överstatligt förmynderi? Eller de som, likt Schuman, ser unionen som ett sätt att lära länder att samarbeta, trots sina olikheter?

Att glömma hur man startar krig

Undersökningar visar att hur positiv man är till EU beror till stor del på om man tror sig ha något att tjäna, rent ekonomiskt, på samarbetet. Mer än ett fredsprojekt ses nu EU som ett ekonomiskt intresse. En anledning kan vara att många européer, tack och lov, aldrig har upplevt ett krig. Vi har glömt hur lätt det är att starta ett krig och istället fokuserat på det ekonomiska samarbetet. Men Schumans idé om en inre marknad var, som vi redan sett, från början inte ett mål i sig. Det var en metod för att lära länder att samarbeta.

Och samarbete behövs. Även om ett nytt krig kanske känns långt borta finns det gott om andra utmaningar som kommer att kräva internationellt samarbete. Populistisk propaganda, krympande utrymme för kyrkor och civilsamhälle, migrationen över Medelhavet och klimathotet, inte minst.

Som kyrka är vi kallade att fortsätta den bönen om fred och försoning som inleddes i det där klostret för snart 70 år sedan. Men också att låta den bönen sedan leda till konkret handling. Att rösta i EU-valet 2019, ”ödesvalet”, är ett av många sätt att visa att vi hör samman med människor över nationsgränser, kulturella gränser och personliga gränser. Det kan, i bästa fall, vara ett sätt att lära oss att samarbeta.

//Pelle Lindvall
Kommunikatör, Equmeniakyrkan