Fredsbyggande – på allvar!
Publicerat 18 december, 2014
Observera
Denna text publicerades första gången den 18 december, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Idag gästbloggar Lars Ingelstam, medlem i Equmenikayrkan och en av deltagarna på Fredskonferensen i Sigtuna som Equmeniakyrkan anordnade tillsammans med Svenska kyrkan, Sveriges kristna råd och Kyrkornas världsråd.
Freden måste komma först
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.
Så skriver Tage Danielsson i sina Råd till ett nyfött barn. Kanske borde det räcka som råd även till oss vuxna? Men vi lever i en komplex värld. Det är inte helt lätt att reda ut hur man ska tänka och handla för fred, varken som kristen eller som medborgare.
I den kristna kyrkan har frågan om freden tagit ett par stora kliv framåt under de senaste åren. Kyrkornas världsråd började redan 2001 en process med inriktning mot våld och för försoning och fred. Den ledde fram till ett samlat Upprop för rättfärdig fred 2011. Det bryter med en många hundra år lång men rätt ofruktbar diskussion: kan man under vissa förutsättningar ”rättfärdiga” kriget? I konkreta termer formuleras nu budskapet om hur kristna människor och kyrkor kan verka för en rättfärdig fred –mellan människor och folk, med naturen och i det ekonomiska livet. Detta fick sin bekräftelse vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Busan på hösten 2013. Där slogs det bland annat fast att kärnvapen måste förbjudas på humanitära grunder, och att regeringarna bör förskjuta tyngdpunkten och fördela om pengar från militära ändamål till humanitära insatser, utveckling, fredsbyggande och förebyggande av våld. Konkret och förpliktande!
Självklart kan det inte stanna där, och det har det inte gjort heller. Equmeniakyrkan uttalade sig klart och tydligt i samma anda vid kyrkokonferensen 2014, och många församlingar har arbetat vidare: samtalat om frågorna och kontaktat politiker. Nyligen var det dags igen att flytta fram positionerna på det globala planet. Kyrkornas Världsråd inbjöd till en konsultation om Fredsbyggande i Sigtuna, första veckan i december. Equmeniakyrkan, Svenska Kyrkan och Sveriges Kristna Råd var medarrangörer. Att ett 80-tal delegater från hela världen samlas kring detta tema för samtal och bön är i sig en stor sak. Samtidigt märks det tydligt att situationen skiljer sig starkt mellan olika länder och regioner. Fredsbyggande blir verkligen en mång-dimensionell utmaning.
Tre intryck från överläggningarna vill jag lyfta fram.
Försoning. Många gripande illustrationer gavs till hur hat och hämnd kan övervinnas. Delegater från bl a Sydafrika och Centralamerika berättade om hur tidigare ”fiender” som i många fall har förföljt, lemlästat och förtalat varandra kan finna styrka att gå vidare tillsammans.
Religionsförföljelser. Situationen för religiösa minoriteter (i Sigtuna nämndes framför allt kristna) har på många håll i världen försämrats. Islamisk och annan extremism har ökat och tar sig aggressiva uttryck. Religionsfriheten är starkt eftersatt i stora delar av världen. Denna trend måste brytas. Det är inte bara ett egenintresse för kyrkorna utan en förpliktande uppgift som gäller mänskliga rättigheter för alla.
Tyngdpunktsförskjutning. I linje med resolutionen från Busan (se ovan) betonades från flera håll, inte minst av inbjudna FN-företrädare, att en orimlig massa pengar går till rustningar men otillräckliga belopp anslås till humanitära och fredsbyggande ändamål. Jag hade möjlighet att i ett föredrag presentera Anders Mellbourns och min bok Fred, säkerhet, försvar som en svensk fallstudie av hur en förskjutning till förmån för förebyggande och fredsbyggande skulle kunna se ut. Representanter från ett par olika länder visade intresse av att göra något liknande. Men i många delar av världen råder ett politiskt klimat som gör att sådana resonemang ännu inte är realistiska.
Resultat då? Vi som var på plats i Sigtuna fick möta andra kristnas problem, erfarenheter och hopp. Det är ett resultat i sig. Men det kommer också bli en fortsättning: ett globalt nätverk för påverkan (advocacy) för rättfärdig fred och fredsbyggande. Jag tror att det blir en bra arbetsform. Både vår kyrkoledning och engagerade medlemmar kommer på den vägen att kunna påverka FN, EU och nationella regeringar, men också utbyta erfarenheter och inspiration. Vår kyrkas internationella namn – Uniting Church in Sweden – förpliktar oss att förena alla goda krafter.
