Guds rike är nära och långt borta

”Guds rike är nära!” sa Jesus. Ja, det ser jag i min ständiga spaning när jag är på besök i församlingar och när jag möter människor omkring mig.
Den senaste veckan har jag varit långt borta. Inte för att spana efter Guds rike, eller utföra någon uppgift. Bara för att vila. Men också där upptäckte jag Guds rike.

Observera

Denna text publicerades första gången den 27 februari, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

”Guds rike är nära!” sa Jesus. Ja, det ser jag i min ständiga spaning när jag är på besök i församlingar och när jag möter människor omkring mig.
Den senaste veckan har jag varit långt borta. Inte för att spana efter Guds rike, eller utföra någon uppgift. Bara för att vila. Men också där upptäckte jag Guds rike.
Semesterlandet var en av Kap Verdeöarna och på söndagen letade vi upp kyrkan i den lilla staden.
Kyrkan blev snabbt överfull. Det var svårt att hitta sittplats, men en dam makade undan sin stora hatt så det blev lite stjärterum för mig. Längst fram nära altaret satt de flesta av barnen, sådär något hundratal. En del av dem verkade vara scouter, en del söndagsskolbarn. Och så blandades det lokala församlingsfolket med en mängd av oss turistgäster från olika länder.
En stolt flicka bar in processionskorset. Barnen sjöng, men inte som uppvisning, utan för att ta med oss alla i sången. Flickor och pojkar, kvinnor och män, präst och kantor, barn och gamla, svarta och vita och allt däremellan – alla firade vi gudstjänst. Inför Gud och med varandra.
När en tonårstjej med rak rygg och fast blick stämde upp med sin fantastiska röst var det som försångerska för oss alla. Då var Guds rike nära.
När unga pojkar och flickor med stort allvar bar upp kollekten. Då var Guds rike nära.
När prästen i sin predikan – som jag inte förstod ett ord av (portugiska och kreol är inte min styrka) –kommunicerade med barnen och oss alla. Då var Guds rike nära.
När vi i delade fridshälsningen och en del av barnen rusade ut bland bänkarna för att på sitt sätt få säga ”Guds frid” och när vi sedan fick ta emot nattvarden – då vibrerade det av Guds rike där i den caboverdiska värmen. Så tumlade vi ut från kyrkan, nickade mot varandra, kände att vi delat något viktigt.
Under tiden pågick VM-matchen i ishockey. Slutminuterna såg jag på tv-skärmen på en pub. Vad gjorde det att Sverige förlorade matchen – utanför på gatan såg jag skockar med barnen från kyrkan som glada skuttade förbi. Guds rike inom dem.