Guds rike i glappet mellan verkligheter

I lördags hölls i Örebro en stor manifestation mot våldet och den fasansfulla framfarten av IS i Irak.Hela manifestationen andades empati. Vi var där tillsammans. Vi sörjer, vi protesterar, vi söker efter det som kan rädda. Vi ropar efter förnuft och efter fred.

Observera

Denna text publicerades första gången den 21 augusti, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

I lördags hölls en väldigt stor manifestation i Örebro, mot våldet och den fasansfulla framfarten av IS i Irak och till stöd för alla dem som lever i kristna eller andra minoriteter i området. Manifestationen samlade mycket folk, många fler än arrangörerna hade väntat sig. Politiker i staden, företrädare för kyrkor och samfund och organisationer och mängder med människor som kände det angeläget att sluta upp.
De vita t-shirt med den röda symbolen med bokstaven N (för Nazare) såldes snabbt slut och överallt i det stora tysta demonstrationståget som drog genom centrala stan fanns människor iklädda denna t-shirt.
Starka, viktiga, engagerade tal av människor med olika politisk och religiös tillhörighet hölls och den Syrisk-ortodoxa församlingens herde fader Jakob ledde oss alla i att sjunga Herrens bön på arameiska. Bönen blev vårt gemensamma rop efter fred.
Hela manifestationen andades empati. Vi var där tillsammans. Vi sörjer, vi protesterar, vi söker efter det som kan rädda. Vi ropar efter förnuft och efter fred.
Idag på morgonen läser jag Elisabeth Åsbrinks krönika i DN. Hon skriver om hur hon upplever sig leva i ett väldig glapp mellan det privelegierade härliga sommarlivet och medvetenheten om krigets fasor ute i världen. Mitt i det glappet blir hon påmind om att nuet troligen är det mest fredliga av tidevarv. ”Efter en sommar av krig är det lätt att tappa hoppet om mänskligheten. Men i själva verket har världen aldrig varit så fredlig som nu”. Nyhetsrapporteringen ger oss måhända en förvrängd bild av verkligheten eftersom man sällan följer upp vad som hänt efter stora kriser, konflikter och krig.
Åsbrink slår fast att vi verkligen inte ska invänta att det blir bättre tider för det som nu är fasansfullt. Hon manar istället till att inte falla ner i hopplöshet. ”Att inte förlora tron på det som skapar civilisation: empati, självkontroll, moral och förnuft”.
Att vandra i tystnad tillsammans med kristna bröder och systrar från Irak, att stå och lyssna på engagerade tal av olika politiska företrädare sida vid sida med pingstvänner och humanister, att trevande sjunga vår bön på arameiska det är att inte förlora tron. Som en brygga mellan verklighet och verklighet är bönen om fred som vi delar där på torget. Eller aning av Guds rike mitt i allt.