Det är kväll på Jungfru Marie Bebådelsedag och mina tankar landar vid dagens slut hos de kärnfulla fraserna i Marias lovsång: Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa (Luk 1:52). När den ryska invasionen pågått över en månad kom denna söndag lägligt. Få texter står med sådan självständighet upp mot ondskan. Mitt i det utsatta ljuder en poesi som genom sin historiska visshet, burit många generationer efter det att Maria utbrast i sin sång. Ikväll läser jag en text att luta mig mot och jag känner att jag kan andas ett tag till.
Denna kväll bläddrar jag även i några texter av Dietrich Bonhoeffer, präst, motståndsman och martyr under andra världskriget. Bonhoeffer var i flera år engagerad i den ekumeniska rörelsen och 1941 skriver han och Kyrkornas världsrådets förste generalsekreterare Visser´t Hooft om kyrkorna och Europa. Svårigheterna med Ryssland är ”att landet visar lika lite hänsyn till civila och religiösa rättigheter som nazisterna.” Det var ett rakt konstaterande tänker jag och heller inte särskilt förhandlingsbart. Bläddrar vidare medan tanken lätt fastnar uppgivet. Samtidigt händer något i texten. Kyrkorna står inte utan hopp, de har en viktig uppgift.
Till att börja med ska kyrkornas hållning i världsliga konflikter, bygga på insikten om att livets avgrundsdjupa osäkerhet som kriget orsakar, visar att framtiden endast kan vara i Guds hand och att inga mänskliga planer, hur intelligenta dessa än är, kan låta människan vara herre över världen. Efter ett sådant eko av Marias lovsång påminns vi vidare om att världen är skapad genom och till Gud (Kol 1.16) och att det därför måste finnas vissa absoluta gränser som inte får överträdas. Dessa gränser är alltså kyrkornas uppgift att påminna om. Eller påminna och påminna. Ropa om, skriva sånger om, demonstrera! Gränserna då handlade liksom nu om absoluta nationsgränser och humana okränkbara rättigheter. Idag lägger vi till klimatets gränser som är lika allvarliga.
Ett par år senare fängslas Bonhoeffer och skriver brev, vilka senare blev kända som Motstånd och underkastelse. I breven understryks att det sekulära angår Guds kyrka och att kyrkan också måste bli politisk. Den kyrka som inte har samhället som en stark del av sin identitet, har helt enkelt inte gemenskap med Kristus. Det är en av brevens flera provokativa tankefigurer. Bonhoeffer understryker att genom inkarnationen blev Gud ett med världen och skall kyrkan ha del i Guds gemenskap så kan inte detta ske utan att också samhället inräknas i denna sociala sfär.
I fängelset växte en ny slags humanistisk frihet fram som sprängde fängelsegallrens gränser. Världen skulle kunna bli så mycket mer mänsklig, där Bonhoeffer menade att kyrkan har en ny central uppgift i uppdraget att värna det mänskliga. Egentligen var detta inte några nya påkomna teologiska idéer. Grunden för en politisk kristendom förverkligades genom den förlossning som förändrade allt i och med Kristi födelse, död och uppståndelse. Kristushändelsen är en avgörande världslig befrielse vilket förebådades i Marias rop om en mänskligare värld. Låt ekot av detta befrielserop ljuda också idag.
Anders Jonåker
