Hiv-kliniken i Brazzaville – hopp, utmaningar och drömmar för framtiden

I Brazzaville driver kyrkan en klinik där personer som lever med hiv får uppföljning och bromsmediciner. Mottagningen har drygt 800 patienter, varav cirka 70 är barn under 15 år. Utmaningarna är stora, och det är inte alla som förstår vikten av att ta medicinerna – särskilt bland barnen.

Globala förhoppningar och en tragisk utveckling

I början av 2024 var många förhoppningsfulla inför möjligheten att helt kunna utrota aids med globala kampanjer och nya, mer effektiva mediciner. Men för första gången på flera år ökar antalet personer som dör i aids i världen. Idag dör omkring 2 400 personer om dagen, en ökning från 1 300 personer 2023. Visserligen är siffran långt ifrån 2004 års rekord med 8 000 dödsfall per dag, men med tanke på att sjukdomen hade kunnat utrotas till 2030 om stödinsatserna fortsatt, är ökningen det senaste året oerhört tragisk.
Den främsta orsaken är minskat bistånd. De allra flesta som drabbas är fattiga människor i södra Afrika.

När behandling ger hopp

Under ett av mina besök på kliniken kom en kvinna med sin tvåårige son. Efter att ha följt den rekommenderade behandlingen visade dagens prover att sonen var helt fri från smitta. Personer med hiv kan idag leva normala liv och få barn utan att smittan överförs – men det är avgörande att behandlingen följs minutiöst.

Behovet av psykosocialt stöd

Hittills har kliniken inte kunnat erbjuda psykosocialt stöd, trots att diagnosen ofta innebär diskriminering och utanförskap. Jag har därför blivit inbjuden av klinikens chef, Traoré, att träffa barnen och deras föräldrar.

Inspiration från Kinshasa

Innan träffen besökte jag ett sjukhus i Kinshasa där man kommit långt i arbetet med barn som lever med hiv. Där utbildar man äldre barn som i sin tur ger stöd och förklarar sjukdomen för andra barn.
Jag talade med en ung kvinna som varit med i programmet som utbildare och blev imponerad av hennes energi och positiva syn på framtiden. Att sluta se sig själv som ett offer och istället se möjligheter var en viktig del av programmet. Min dröm är att få mer resurser så att vi kan bjuda hit några av dessa ungdomar för att möta våra barn.

Första träffen med barnen och deras familjer

Till min första träff kom 11 barn och deras föräldrar eller släktingar. Några var äldre tonåringar, och en av tjejerna var gravid – därför var Traoré angelägen om att hon deltog. Ingen av ungdomarna hade vågat berätta för sina vänner att de har hiv, och ingen hade pratat med någon utanför kliniken om sjukdomen. En av tjejerna berättade att hon fått bra stöd av Traoré, som också delar ut medicinen.

Utmaningar under aktiviteten

Det var inte helt lätt att genomföra aktiviteten jag planerat. Tre barn kom en och en halv timme sent eftersom de gick i skolan även på lördagar. Sjuksköterskan passade på att ta blodprov under tiden, vilket gjorde det svårt att hålla fokus. Barnen var dock vana vid blodprov och lät sig stickas flera gånger utan att röra en min.

Föräldrarna behöver mer stöd

Jag hade förberett samtalsövningar även för föräldrarna, men insåg att de behövde mer stöd än jag kunde ge samtidigt som jag ägnade mig åt barnen. Nästa gång ska jag involvera klinikpersonalen mer och vara tydligare med att aktiviteten ska göras tillsammans med personalen. Det förvånade mig att ingen av de vuxna pratar med sina barn om sjukdomen. Flera trodde inte ens att tonåringarna visste om att de hade hiv.

Små ljusglimtar och stora hinder

En mamma som själv har hiv berättade att hon och sonen gjort tillfället när de tar sin medicin till en speciell stund som bara de två delar. Hennes yngre barn är inte hivpositiva eftersom hon fått behandling under de graviditeterna. Föräldrarna sa att det svåraste är att få barnen att ta sina mediciner, eftersom biverkningarna är jobbiga och barnen inte förstår varför de måste ta tabletterna. Vi kom överens om att nästa gång blir det mer information om sjukdomen.

Framtidstro

Jag erbjöd barnen möjlighet att boka enskilda samtal med mig, och blev glad över att flera verkade angelägna om att boka tider.

Varma hälsningar från Pernilla Franklin

• Dela