Jag vill inte till Almedalen egentligen

Publicerat 

Detta kommer inte vara en blogg som hejar på, inte kyrkans närvaro på Almedalen, inte Almedalen i sig själv, förhoppningsvis inte om min egen närvaro där (som motsägs direkt genom just denna blogg), inte så mycket om varför vi är där.

Det finns nämligen så många andra sådana hejarop just nu: ”Se hit, vi kommer vara där, det blir toppen, kom, det är viktigt, kom.” Reklam liksom.

En sommar när jag skulle ha åkt var jag tvungen att på kort varsel ställa in. Ett av mina barn blev svårt och svårdiagnosticerat sjuk. Jag minns hur plågsamt det var att se alla de där statusarna, bilderna, rapporterna då. ”Vi ska prata om detta, missa inte”.

Jag ställde mig frågan då och sen, om förändring även kan ske genom tystnad eller om det måste ske där det händer, där ”alla” är.

Sanningen är ju också att verkligen inte ”alla” är på plats på Almedalen. Det är en välkänd kritik av evenemanget, att det är odemokratiskt eftersom det förutsätter pengar, exempelvis, för att kunna vara där (om man exempelvis inte är Equmeniakyrka som har församlingar på plats som öppnar sina lokaler och samarbetar med nationellt kansli och andra organisationer).

Jag vill för egen del helt ärligt inte åka dit. Jag kommer göra det ändå. Ett par dagar. Jag tycker nämligen samtidigt det är bra att vi är där. Kyrkans röst och perspektiv behövs. Men formen kväver så lätt innehållet (där som på andra platser). Kyrkans röst borde vara en icke-röst. Det är närvaron som gör skillnaden. Inte så mycket vad vi talar om som att vi är där. Jag tror det. Och alla ni som inte är där, som fortsätter vara och leva skillnad i de sammanhang där ni är. Salt och ljus.

Små lågor bryter mörkret.

Var finns den medmänniska som just nu behöver mitt stöd? Var finns den unge som behöver sammanhang och mening? Var finns den empati och kärlek, gästfrihet, som bryter med hårda ord och stängda dörrar?

Jag tror inte slogans förändrar världen, inte debatterna, egentligen inte orden, även om jag tror på o/O/rden/t. Det inkarnerade. Lyktan inifrån. Sökandet efter sanningen, det levande vattnet, trösten, nåden. Jag tror även att rätta ord i rätt tid kan förvandla. Det är därför jag är teo-log, och trots allt arbetar med orden.

Jag tror även att vi måste ta debatten emellanåt. Kyrkan får inte tystna. Protesten är viktig, och hoppet. Att orka peka på andra vägval, omvändelse, och att förvandling är möjlig.

Men integritet är vad världen behöver. Människor som strävar efter att inte så mycket själva synas som att tjäna, förlösa, befria, bemyndiga. Människor som vill leva i förvandlingens ljus, den som inte kommer från oss själva, utan från Gud – som bär, lockar, försonar, samlar, ger liv, leder väg – för hela Universum. Som i Jesus Kristus bekämpar och övervinner förtryck och orättfärdighet.

Jag hoppas att vi som är på plats och ni som inte är på plats, får förtrösta i att Jesusefterföljares främsta uppgift är att delta i Guds mission och vara lyhörda här och nu. Lyssna inåt. Bevara hjärtat.

 

Sofia Camnerin,
bitr. Kyrkoledare

 

Läs mer om vårt program i Almedalen
www.equmeniakyrkan.se/almedalen19