De senaste åren har jag haft förmånen att få lära känna människor som har kommit till tro i vuxen ålder. Människor som inte är uppvuxna inom kyrkan men som på olika vägar har funnit en tro och hamnat i en kyrka. Mitt möte med dem har varit oerhört lärorikt, inspirerande och utmanande. Jag har märkt att mötet med dessa nya människor gör något med mig och med den församling där vi finns. Det är när jag ser hur Gud har förvandlat och i några fall helat och upprättat dessa människor som glädjen och hoppet också växer i mitt liv. Det är när jag lyssnar till deras berättelser om hur mötet med Jesus Kristus har förvandlat deras liv (Equmeniakyrkans vision lyder så) som jag själv får en förnyad tro på det budskap som jag haft med mig sedan barnsben.
Jag har också märkt att det blir ringar på vattnet runt nya människor som kommer till tro. Det märks t.ex. när vi ska rekrytera deltagare till våra Alphakurser. Majoriteten av dem som kommer med i kurserna brukar vara inbjudna av våra nykristna medlemmar.
Jag ser att det där mönstret också finns i många bibeltexter. Jag tänker t.ex. på Joh 4 där Jesus möter kvinnan vid Sykars brunn. Från den berättelsen lyfter vi nog oftast fram det personliga perspektivet. Vi gläds åt och fascineras av att mötet med Jesus förvandlar kvinnans liv. Men frukten av detta samtal blir mycket större än så. Texten säger att många samarier kom till tro genom kvinnans ord. Ett enda samtal, ett personligt möte med Jesus blev en öppning in till ett folk som judarna betraktade som orent och stängt för Guds budskap. Kvinnans vittnesbörd var nyckeln till en ny folkgrupp. Lärjungarna och Jesus hade som en grupp judiska män inte kunnat gå in i staden för att förkunna budskapet. Kvinnans vittnesbörd var nyckeln som öppnade vägen för Jesus.
Vi är många som funderar på hur våra församlingar ska kunna växa och utvecklas. Hur kan vi nå nya människor med evangelium? Det finns förstås inga enkla svar.
Men ett svar är, genom att prioritera mötet med nya människor högre. Det handlar dels om ett uppvaknande över att det troligen redan finns sökande och längtande människor i församlingens verksamhet och närhet. De flesta församlingar behöver inte leta efter nya människor att dela tron med. De finns redan i kören, på pensionärssamlingen, i gemenskapen på språkcafét, i scoutgruppen osv. Utmaningen handlar snarare om hur vänskap och relationer kan fördjupas i dessa möten så att samtalet och delandet av tro och liv kan växa fram.
Men det handlar förstås också om att församlingen genom sin verksamhet och vi som individer måste våga ta klivet utanför vår komfortzon. I Storstockholm är det troligen bara runt 1–3% av befolkningen som regelbundet kommer till kyrkan. För alla de andra som inte hörsammar inbjudan – ”välkommen till oss” måste vi/kyrkan först komma till dem. ”Kom till oss”, måste bli ett – ”gå ut”.
De senaste åren har jag försökt bli mer frimodig med min tro när jag möter grannar, vänner och helt nya personer. Nästan alltid leder det till spännande samtal, växande vänskap och att mitt liv berikas. Ibland tänker vi kanske att det är människorna ”där ute”, utanför kyrkan som behöver oss från kyrkan. Vi har ett budskap att förmedla. Det är förstås sant i någon mening. Men det är också sant att jag/vi behöver dem. Bibelläraren, författaren och Brommadialogens grundare Harry Månsus har sagt så här i något sammanhang. – ”Det är nya människor som återför evangelium till församlingen”.
Växtkraften i församlingen finns kanske främst ”där ute”, i våra möten med sökande människor?
Kanske vill Gud leda dig till ett möte med en Sykarsbrunn kvinna som blir nyckeln till något stort och vackert som Gud vill göra i den församling där du finns? Men det förutsätter förstås att vi finns ”där ute” vid brunnen och att vi vågar kliva ut ur vår rädsla för att möta en annan människa som är helt olik oss själva.
Klas Eriksson, Samordnare för församlingsgrundande arbete i Equmeniakyrkan.
