Det har varit några kämpiga veckor med sjukdom och frustration över hantverkare i hemmet. Men mitt i allt har det också funnits fina stunder – små ”Kongomoments” som jag vill dela med mig av. Bibelns ord om att vi tack vare Jesus är lika mycket värda, oavsett hudfärg, kön eller social status, har blivit mer verkliga för mig.
När träd blir hoppets symbol
I våras var jag följeslagare på Västbanken med Kyrkornas Världsråd och i februari reste jag tillsammans med en stor grupp israeler, främst kvinnor, från Jerusalem till södra Västbanken. Målet var att plantera olivträd på palestinsk mark där bosättare tidigare förstört allt. Projektet organiserades av Rabbis for Human Rights tillsammans med den lokala byn.
Resan blev dramatisk. Vi stoppades av israeliska säkerhetsstyrkor som förbjöd oss att fortsätta på den väg vi färdades. Men våra ledare gav inte upp – vi tog en liten grusväg som inte ens fanns på kartan och kom fram. Träden blev planterade. På vägen hem blev vi åter stoppade, eskorterade till en gränsstation och fick vänta i timmar bakom stängsel. Vår chaufför arresterades men släpptes senare samma vecka.
Plantering i Brazzaville
I onsdags fick jag och Thomas vara med om en annan trädplantering, denna gång fem mil utanför Brazzaville. Evangeliska kyrkan i Kongo driver ett projekt för miljö och ekologi. Förra året planterades fruktträd på kyrkans mark i Ignié, och nu skulle ytterligare 600 akaciaträd sättas i jorden. De ska ge skugga, virke, ved – och möjliggöra odling under träden.
Kvinnorna tar initiativ
Vi kom tidigt på morgonen och möttes av kvinnor som redan samlats vid kyrkan. När kyrkoledningen dröjde gick kvinnorna själva till marken och började plantera. Många bar små barn på ryggen, men stämningen var glad och samarbetet starkt.
Maktens män och väntande kvinnor
När två tredjedelar av träden var planterade kom ledningen – fyra män höll tal. Jag kunde inte låta bli att tänka att kvinnorna borde få mer utrymme att tala. Samtidigt höjdes dagens betydelse av dignitärernas närvaro.
Samtal under skuggan
Efter talen fortsatte planteringen. Jag slog upp mitt paraply och blev snabbt populär – alla ville dela skuggan. Sedan bjöds vi på dricka och mackor. Jag pratade med flera kvinnor om deras drömmar: att kunna sälja egna produkter, att få utbildning, att bryta sig in i mansdominerade yrken. Det kändes hoppfullt – men också tydligt att männen behöver ge plats för kvinnorna.
”Åk med vitingarna!” – vardagsscener från stan
Orden som följer mig
På gatorna ropas det ofta efter mig: mundele, la blanche, ”vitingen”. Ibland skämtsamt, ibland flirtigt, ibland stolt. I Kinshasa ropade en bussmedhjälpare: ”Kom och åk med vitingarna!” – och plötsligt blev vi dragplåster för fler passagerare.
Försäljare på trottoaren
På väg till våra fransklektioner passerar jag försäljare som inte har råd med en plats på marknaden. De lägger sina varor på ett skynke på trottoaren: näsdukar, strumpor, pennor… Det är svårt att inte köpa något, och känslan av tacksamhet när jag gör det känns obekvämt positiv.
En limefrukt och en blick
En kvinna kallade vädjande på mig och när jag saktade in på steget framför hennes högar av små limefrukter tog hon snabbt upp en påse med mycket större och finare frukter. Hennes blick mötte min och hon viskade 500 (cirka 8 kronor). De andra högarna kostade 100 franc. Jag gav henne pengarna och möttes av en tacksamhet som kändes både värmande och skamfylld. Limefrukterna visade sig vara de bästa jag ätit.
Privilegiets skugga
Det händer ofta. Jag märker hur jag glider in i rollen som ”vitingen” – privilegierad, med tillgång till bättre varor. Visserligen blir jag lurad också och får betala mer än kongoleserna, men det har jag oftast råd med. Hur ska jag leva här och samtidigt följa bibelordet om att ingen är för mer än någon annan? Jag ber att jag ska bevaras från högmod och minnas att den som är störst i Guds rike är minst på jorden.
