Kristen tro och ärkebiskopsval
Publicerat 16 oktober, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 16 oktober, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Kristen tro är efterföljelse av Jesus Kristus som är vår fred (Ef 2:14). Han som föddes som ett hjälplöst barn, dog på korset, sade åt oss att lägga ner våra svärd, lärde oss att älska våra fiender och uppväcktes igen ifrån de döda.
Kyrkans tidning ringde direkt när valet av Svenska kyrkans nya ärkebiskop blivit klart. Först sa jag grattis och önskade Guds välsignelse över dem och deras nyvalda Antje Jackelén. Jag är genuint glad och gläds över att de har fått en kvinna som sin kyrkas högsta ledare. I Equmeniakyrkans bildarsamfund har det hänt förut. Birgit Karlsson valdes till missionsföreståndare i Baptistsamfundet 1984. Karin Wiborn valdes 2003. Jag sa också grattis då de fått en så modig ärkebiskop, som vågar vara i de offentliga rum där tro och religion diskuteras. Hon är en mycket kunnig röst och samtalspart.
Så kom frågan om huruvida hennes uttalanden om kristna trosföreställningar har en negativ påverkan på relationerna till andra kyrkor. Jag svarade att jag håller med henne om att kristen tro alltid måste tolkas. Kristen tro formas i en spänning mellan tradition och situation. För om evangeliet ska vara evangelium, måste det svara mot de frågor, behov och rop som finns här, nu. Jag sa att hon är tydligt förankrad i sin kyrkas tradition, inte minst i dess tolkningspraktik. För i Svenska kyrkan betonar man att kyrkans tro alltid är större än den enskildes tro. Gudstjänsten är i centrum, trosbekännelsen, delandet av sakramenten, förkunnelsen, bönen och lovsången. Då grundas inte kristen tro i en enskilds tro. (Det individualistiska synsättet är en modern företeelse). Snarare finns det en frihet och vila i att den egna tron, det egna tvivlet, bärs av den gemensamma tron, kyrkans tro. Det skapar en trygghet i sökandet och prövandet av den egna tron.
Men jag sa också att det finns en risk i att vi som mediatränats, utbildats i akademin, övat vår formuleringskonst – intellektualiserar tron. Med uttryckssätt som: ”det beror på vad du menar”, riskerar vi att framställa tro som främst en intellektuell fråga, det vi ville undvika med just sådana öppna, prövande svar. Tron har så många fler språk. Kristen tro är erfarenhet, förvandlande och upprättande möten med en levande och personlig Gud som fått ansikte och kropp i Jesus Kristus. Kristen tro är kärlek. Kristen tro är relation. Inte heller Bibeln ger några egentliga svar på hur människor ska börja tro. Tro förutsätts hela tiden. Bibeln svarar närmast på vem man ska tro på och varför. Tro på Gud är inte heller samma sak som att tro på tomten eller UFOn. Frågan om tro på Gud handlar inte om Guds existens (eftersom den förutsätts hela tiden i Bibeln), utan huruvida vi litar på Gud, lever för Gud, är hemma hos Gud. När den blinde mannen (Joh 9:35f) fick frågan om han tror, var inte det en kunskapsteoretisk fråga, inte heller en lärofråga, utan en fråga om tillit: ”Litar du på mig?”. Kristen tro är också arbete och tjänst: att arbeta för fred och rättvisa, göra gott för andra och vår värld. Kristen tro är en väg att gå, i relation och gemenskap.
I Equmeniakyrkan betonar vi att kristen tro är efterföljelse. Det handlar om att svara på Jesu inbjudan ”Följ mig”. Vi framhåller ofta att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap. Vi vill värna mångfalden och hålla samman i olikheter och skillnader. I Equmeniakyrkans teologiska grund § 18 säger vi att Bibeln tolkas och utläggs utifrån sitt centrum, Jesus Kristus och hans frälsningsverk. Vi säger att Anden gör Guds ord levande och verksamt idag. Vi säger också att var och en som möter Guds ord har att, tillsammans med andra i församlingen under Andens ledning, tolka och låta sig vägledas av det.
Framförallt ser jag kristen tro som en plats, ett rum – att leva, älska och tjäna i. Det går att jämföra med när författaren Kristian Lundberg beskriver teologi som en ”platå i samtiden där vi kan ompröva, läkas, försonas…” (HD 16/10 2013). I detta rum, på denna plats eller platå, möts vi som hela människor, med allt det vi bär med oss. Därför behöver vi som ska berätta/vittna om denna tro, också integrera erfarenheter, känslor, visshet med kunskap, när vi delar den, och säga ”ja” lite oftare, bekänna med kyrkan: ”Ja, jag tror”, ”Ja, jag känner” och inte minst ”Ja, jag vill”.
