Lördagen den 15 november höll Université Protestante de Brazzaville sin öppningsceremoni inför läsåret 2025-2026 i den gamla kyrkan på universitetsområdet som tidigare var Mansimous missionsstation. Vi sjöng inledningsvis O store Gud på franska, lyssnade till fantastisk körmusik i olika stilar och gungade med när kören gick över till reggae.
Studenter fick sina examensbevis från föregående läsår under högtidliga former. Rektorn beklagade sig över statens skuld på motsvarande flera miljoner kronor som har lett till att två fakulteter har fått läggas ner. De examinerade och vi andra gick sedan ut efter den 4.5 timmar långa sessionen med de uppmanande orden om att gå ut och förändra världen och i synnerhet det kongolesiska samhället.
Småbarnsförälderns lott
Kollektivtrafik i Brazzaville förgyller tillvaron. Hittills är det bara Pernilla som har tagit Cent-cent-bussarna till jobbet. Cent för hundra vilket är vad de kostar, det vill säga två hundra franc (ungefär 3 kronor). Hon får alltid ordnat en plats intill andra kvinnor vilket är sympatiskt. Själv har jag hittills bara tagit taxi som visserligen också innebär samåkning som standard.
Häromdagen hoppade jag in i en taxi med en resenär i framsätet och en gråtande ettåring i baksätet. Det var chaufförens flicka som grät för att mamma inte var med i bilen. Jag höll fast henne så gott jag kunde eftersom bilen krängde hit och dit under färden. Flickan slutade att gråta efter en stund. När vi kom fram till hennes förskola började hon dock att gråta igen. Jag lämnade över barnet med sin skolväska till pappa chaufför som försvann in genom porten. Vi resenärer fick en stund för oss själva och lärde på så vis känna varandra lite innan chauffören kom tillbaka ut och färden kunde fortsätta. Jag kommenterade ”småbarnsförälderns lott” och fick ett leende tillbaka.
En tupp på köpet
Våra hönor har nu lagt tolv ägg. Vi har dock fått en tupp på köpet som hoppar över från grannens tomt (där förresten Hilaire Nkounkou bodde en tid, han som gav oss psalm 89 ”Se jag vill bära ditt budskap Herre”). Tuppen gal klockan halv sex varje morgon. Jag har ibland fått hjälp av områdets vakthund Nikki att jaga bort honom över muren men han kommer envist tillbaka.
Efter att ha värmt vatten har jag sen promenerat bort över fotbollsplanen till Joel som säljer bröd och böngryta, till frukost eller att ta med som lunch. Det är tidigare morgonrutiner än vad vi är vana vid, men eftersom vi sällan har ström lägger vi oss också tidigare, lite som våra hönor som hoppar upp på sin pinne i buren när det börjar mörkna efter en lång dag i trädgården runt huset.
Pernilla har förresten frågat barnen på barnhemmet om man får äta upp en tupp som kommer över in på ens trädgård. De var rörande överens om att man inte får det. Samma gäller nog också presidentens påfåglar som då och då tar en tur över in i kyrkans område nere i stan.
Liar, lover, lawyer
Eftersom det är så lite ström måste mina medarbetare jobba klart på kontoret i stället för att åka hem och jobba färdigt där, vilket de tidigare har kunnat göra. Men de blir ofta avbrutna på kontoret av olika anledningar. Vi har nu därför en stör-ej-skylt som kan sättas upp på dörren när det är viktigt att kunna arbeta ostört.
Vi har ett besvärligt ärende tillika böneämne där vi har behövt ta hjälp av en advokat. Det blev ett rätt roligt avslut på veckan när min närmaste medarbetare skulle öva på sin engelska (vi hjälper varandra genom att rätta varandra på franska och engelska). Han skulle sammanfatta läget med den besvärlige mannen som försöker mjölka oss på pengar och sa att han är en ”montör” – det är vad jag hörde i alla fall.
Strax förstod jag att det var ordet ”menteur” (uttalas ”montör”) han hade använt – dvs lögnare. Men innan vi hade lyckats reda ut det försökte han hjälpa mig på traven genom att säga ordet på engelska: ”lover”.
Va? Lover? Nu har vi nog hamnat ett snäpp högre på missförståndstrappan, tänkte jag. Men så föll poletten ner.
– Ah, ”liar” menar du? Vem är ”liar” eller ”menteur”? fortsatte jag, fortfarande lite road över att jag för en stund sedan undrade varför min kollega hade börjat prata om montörer.
– Den besvärlige mannen, svarade han.
– Just det. Men nu har vi ju engagerat vår advokat, uppmuntrade jag.
Min kollega fortsatte på engelska.
– Yes, our lover.
Jag skrattade till och korrigerade:
– Nej, ”lawyer”, inte ”lover”.
– Liar? Men det var ju ”menteur”, utropade han förbryllad.
– Inte ”liar”, ”lawyer.” Vi skrattade båda åt våra språkförbistringar och började att packa våra väskor.
Vi var rörande överens om att det nog var dags att ta helg. Samtidigt fick advokatsdiskussionen mig att tänka på att vi nu får dagar med självrannsakan inför den kommande Domsöndagen och inledningen på vår insamlingsperiod för det internationella arbetet. Tack för engagemang, visat intresse och bön.
Thomas Franklin
