När stora stjärnor dör påminns många om livets skörhet

Publicerat 

Många sörjer. Jag tror vi sörjer människan i sig och själva skapandet. Det vi kommit nära genom musik, texter, filmskapande, konstnärliga uttryck eller politisk förändringskraft.

Jag tror vi sörjer för att vi berörs av tomrummet som uppstår, efter människan i sig men även av tomrummet i livsväven. När en människa dör blir det en reva i den tillvaro vi alla delar. Om det är en person som berört många berörs många av tomrummet. Vi känner av den faktiska revan i väven.

Jag tror även vi sörjer för att vi påminns om vår egen situation. Vi vet att ett människoliv inte varar för evigt. Vi ska alla dö. Hur vi förhåller oss till det faktum beror på var vi befinner oss i livet och hur vi tänker om livet och döden.

När någon dör för att den inte orkar mer väcks ytterligare djup. Det blir så alldeles särskilt sorgligt. Känslor av skuld kan uppstå – kunde vi, någon ha gjort mer? När stora stjärnor dör kan kollektiv skuld uppstå – på vilket sätt var vi, många med och drev på krav, tempo, förväntningar? Det finns inte några enkla svar men mediadrev och skuldpåförande förtär en människa. Obarmhärtiga system, alltför stor ovisshet, utvisningshot och dödsrädsla bryter också ner, likaså att leva med psykiskt outhärdligt lidande. För nära anhöriga som drabbas av att någon inte orkar mer, inser jag att jag inte kan förstå hur det känns och är.

När unga människor inte orkar mer är det som att revan blir större, kräver mer. Det är som att vi måste stanna upp då. Världen behöver så uppenbart fler som stannar kvar. Går med de unga tjejerna men även de unga killarna. Särskilt alla de som vi tenderar att bunta ihop i gäng eller en kategori eller grupp. När vars och ens ansikte och hjärta döljs för oss i en obestämd massa. Alla dessa ansikten, ögon, hjärtan, var och en, varje människa en människa som behöver omsorg, sammanhang, en vän, någon som orkar stå kvar, gå med. Jag tror vi behöver leva öppnare, mer lyhört, långsammare.

Min tro är att det innersta och vår tillvaro ändå inte är tömd på närvaro. Jag vill tro att varje reva bottnar i en barmhärtighet och omsorg som famnar allt. Jag vill tro att kärlek och liv är starkare än död. Jag vill tro att skuld kan förlåtas och att otillräcklighetskänslor läka. Jag vill tro att det finns sammanhang och mening för alla och att inte att en endaste människa dör ensam. Jag tror på en Gud som kan torka alla tårar.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare

 

 

Om du eller någon i din närhet mår dåligt och behöver någon att prata med

Equmeniakyrkan finns över hela landet Här finns pastorer och diakoner som kan erbjuda samtal. Kontaktuppgifter till din närmaste församling hittar du här:

Andra aktörer du kan kontakta:

Bris: 116 111, bris.se. Vuxentelefon: 077-150 50 50.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60.

Jourhavande präst: Nås via 112.

Mind: mind.se.

Självmordslinjen: 901 01.

Röda Korset: redcross.se. Telefonjour: 0771-900 800.

Jourhavande kompis: 020-22 24 44.

SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu.