Fredagen den 14 januari var plötsligt, och lite oväntat för oss som lever här, Gotland i fokus för omvärldens intresse. Den här gången handlade det om den ökade militära närvaron som blev synlig i media. Mer synlig än för de flesta av oss invånare. Många av oss har inte märkt någonting alls, andra har stött på soldater med laddade gevär på Visbys gator eller noteratatt det är fler militära fordon på vägarna än normalt. Parallellt med det pågår livet som vanligt.
För en del är det en trygghet att militären blir synlig. Det är lätt att glömma bort när åren går att det är drygt 15 år sedan det sista regementet på Gotland lades ner, och tidigare fanns det ytterligare två regementen. Sedan några år har Gotlands regemente återuppstått i betydligt mindre skala och det övas oftare på Tofta skjutfält, vilket ibland både hörs och känns. Fönstren skallrar och husen skakar även på ganska långt avstånd.
För andra väcker militärens närvaro oro. Inte så mycket för vad som kommer att hända här som för säkerhetsläget i Europa, och då särskilt för situationen i Ukraina. På 1920-talet kom många svenskättlingar från Gammelsvenskbyn i Ukraina till Gotland vilket skapat många varma relationer och kontakter. Människor uttrycker oro, omsorg och deltagande med dem som lever där, med krigshotet närmare inpå. Vi tänker också på dem som har kommit till Gotland från andra håll i världen och som flytt från krig och konflikt. Vi tänder ljus och ber för dem som känner oro, för människorna i Ukraina, för dem som har makt att ta till väpnad konflikt och för fredsaktivister. Må vi tillsammans hitta fredens och försoningens väg!
Den 22 januari var en av oss skribenter gäst i Kyrkkaffe med Lasse Svensson för att där reflektera mer om den ökade militära närvaron. Välkommen att följa det samtalet via nedanstående länk. https://www.facebook.com/Equmeniakyrkan/videos/7387726374571628/
Ann-Christine Lindholm, pastor Vårdklockans kyrka & Anna Ljung, pastor i Tjelvarkyrkan
