Rätt till tal och tro
Publicerat 30 september, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 30 september, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Det är vår fjärde och sista dag på OSSE-konferensen i Warszawa. Trots att diskussionerna har varit intensiva och kvällarnas receptioner slutat sent är stämningen fortfarande god. Vi småpratar med ambassadörer, diplomater, NOG:are och hotellets servicepersonal så fort vi får chansen och lyssnar så gott vi kan på alla de statement/uttalanden som görs på sessionerna om dagarna.
Idag var det den stora dagen för religionsfrihet. Detta innebar att vi skulle framföra ett uttalande från Equmeniakyrkan, European Baptist Federation och World Baptist Alliance. Under veckan har vi fått indikationer på att många skulle kämpa för att få tala idag – så jag var på plats fyrtio minuter innan talarlistan öppnades för att få en tidig taltid. Det var värt mödan – vårt uttalande kom som femte på en gedigen lista med 64 tal. Jag hade bara 90 sekunder på mig så det blev till att vaska fram det viktigaste ur brevet vi fått med oss hit. Läs uttalandet »
Det är lustigt det här med demokrati och yttrandefrihet. Alla har rätt till yttrande. Alla. På gott och ont. På konferensen innebär det i praktiken att man får höra väldigt många olika talarstilar – rena guldgruvan för en retorikstudent som mig! Men man får också höra olika åsikter. Åsikter som ibland framkallar förhoppningar och framtidstro, men som också kan framkalla rysningar och förfäran. Jag väljer att inte gå in på detaljer här – för hur jag än gör kan det låta så fel. Men allt har i alla fall fått mig att tänka på den stora komplexitet som finns i just detta: rätten att yttra sig och rätten till tro. Det är så rätt, men kan bli så fel. Ingen annan är Voltaire kan uttrycka det jag tar med mig från dagen sessioner: ”Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”.
Så nu sitter jag här i lobbyn och dricker starkt te serverat ur en oerhört vacker kanna. Jag tänker på människor jag träffat och saker som jag har lärt mig. Så viktigt det är att få vara med i sådana här sammanhang. Så stolt jag är över att få stötta en kyrka som till och med budgeterar mänskliga rättigheter. Så tacksam jag är över den respekt och det intresse kyrkan får när den finns med i politiska och diplomatiska sammanhang. Så förväntansfull jag känner mig inför fortsättningen av detta.
Tack för förtroendet att representera Equmeniakyrkan,
Linnea Gullholmer
