Referat från Almedalen

Publicerat 

2 juli 2014 -Kvällssamtal med Jenny Dobers, regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan och Alice Bah Kuhnke, myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor

Alice inledde med att kort berätta om sitt arbete och förklarade att myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, eller mucf som det förkortas är regeringens expertorganisation på ungdoms- och civilsamhällesfrågor.  Nu närmast ligger deras fokus på den nya ungdomspolitiken som riksdagen nyligen antog och som lyfter fram tre fokusområden som särskilt viktiga – ungdomars levnadsvillkor där Alice särskilt lyfte fram vikten av syselsättning, ungas psykiska hälsa och ungas inflytande. Hon menade att ungas inflytande måste öka, att vi måste ge unga möjligheter att engagera sig och också låta dem ta plats i politiken. Alice betonade vikten av att ungdomsfrågorna inta bara hamnar i ungdomsförbunden och hon utmanade Equmeniakyrkan att också lyfta det perspektivet i sitt framtida arbete.

Samtalet gick sedan över till Alice tro och hon berättar anekdoter från sin uppväxt och om hur hennes föräldrar som var naturvetare och smått skeptiska till sin dotters tro försökte visa henne att Jesus inte alls hade kunnat gå på vattnet, genom att släppa en sten i en hink med vatten. Givetvis sjönk stenen, men Alice höll fast vid sin tro.

En annan händelse Alice delade med sig av var när hon som ambassadör för Fairtrade (dåvarande Rättvisemärkt) var på resa till Haiti. Hon hade nyss fått sitt första barn och det som tidigare inte hade berört på samma sätt kom nu nära, när hon som nybliven mor såg barn fara illa. Vid ett tillfälle mötte Alice en familj där mamman var alkoholist och prostituerad. När Alice frågade mamman om när hon kände hopp och fick svaret ”när jag är full” bad Alice till Gud om att göra barnens lidande kort.

– Det är nog det hemskaste­ jag gjort, berättade Alice. Men precis när jag tänkt den tanken fylldes jag av en otroligt stark och fantastisk känsla och Gud talade till mig och sa att ”Alice det är ju ditt liv som är meningslöst. Du som har allt och kan göra allt så länge som det finns människor som har det så här. Efter den situationen har jag aldrig känt meningslöshet på det sättet utan istället känt en styrka i att jag kan fylla mitt liv med mening och göra något för att hjälpa de här människorna.

Alice förklarade att hon vill att det ska kännas att hon vill bli påmind om att hon är en del av den riktiga världen. Hon pekade på tiggarna som ett bra exempel.

-Tidigare var det något man såg på semestern men nu finns de här hos oss, på våra gator. Verkligenheten finns på vår bakgård och vi måste inte bara förhålla oss till den utan också göra något åt den.

Avslutningsvis uppmuntrade Alice alla kristna att fundera kring vad det är att vara kristen och vad skulle Jesus göra.

– Jag tycker att vi skulle kunna bli mycket bättre. Jag vill kunna ställa högre krav på andra kristna, vi bör vara bättre på att ta hand om våra medmänniskor. Jag vill att det ska synas på oss att vi är kristna, att vi har något speciellt. Låt oss heller inte tappa bort kärleksbudskapet för det är genom att sprida kärlek som vi vinner mot alla onda krafter.

 

2 juli 2014 – Seminarium med Anders Mellbourn, KG Hammar Svenska kyrkan, Jan Lundin, Östersjöstaternas råd, Stefan Ring, Allmänna försvarsföreningen, Meit Fohlin, region Gotland, Kurt Bratteby, Svenska Institutet, Christer Dealander, Equmeniakyrkan, OSSE-rådet på temat ”Fredspolitik i Östersjön – hur skapar vi förtroende och säkerhet i vårt närområde?”

Anders Mellbourn inledde seminariet med att berätta att Equmeniakyrkan tagit flera steg på vägen för att bli en fredskyrka – och hälsade deltagarna välkomna till Vårdklockans kyrka i Visby.

Ämnet för dagen var den nya säkerhetspolitiska situationen – och hur den berör oss.

Anders Mellbourn (AM) var glad över bredden i panelen och pekade på att både civil och militär expertis medverkade.

Först ut var numera förrförre ärkebiskopen i Svenska kyrkan, KG Hammar, som började med ett kyrkohistoriskt svep om kyrkans syn på våld och icke-våld genom tiderna och knöt ihop den motsägelsefulla bilden av kyrkans hållningar, med våra dagars nya fredspolitiska engagemang. En utgångspunkt var självklart det ”utkast” till en fredsteologi som han presenterat i den aktuella boken ”Fred är vägen till fred.” Så här sa han bland annat:

KGH: Det rättfärdiga kriget finns inte. Alla krig drabbar civila. Argument om våld som en sista utväg håller inte! Idag finns mekanismer och erfarenhet om konfliktlösning och riskreducering och ett fredsbyggande som är proaktivt.

KGH: Det är realistiskt att tro på en värld utan krig och våld och kyrkorna vill pressa på för ett fredligt sätt att skapa säkerhet. Och strategiska satsningar för att skapa hållbar fred.

KGH: Många kyrkor är fortfarande fast i det gamla tänkandet om våld och militära lösningar. Den kyrkliga rösten borde vara den om ickevåldsmetoder. Och kunskap om hur vi möter hot om våld för att skapa säkerhet.

Anders Mellbourn pekade på att den svenska försvarsutvecklingen, efter kalla krigets och sovjettidens tog slut i Östersjöregionen bl a har handlat om vänortssamarbeten och relationsbyggande – och välkomnade Jan Lundin från Östersjöstaternas råd. Han skrädde inte orden om läget.

JL: Dagens situation är allvarlig. Här har vi en region som länge lyckats undvika krig. Som har mängder med nätverk, men många flyttar nu därifrån. Avfolkningen är tydlig.

JL: Ännu allvarligare är att Ryssland och EU brutit sina relationer. Högtoppsmöten blir inte av. Hur länge kan vi inte ha relationer med Ryssland? Det är riskfyllt att bryta relationer på hög nivå som skapar en förtroendekris.

JL: Det finns idag en rädsla och misstänksamhet på bägge sidor. Och internet förstärker detta. Där ”skriker” man ner de som tycker annorlunda. Man umgås i sin språkkrets och skapar sin egen berättelse.

JL: Tro inte att vi har monopol på sanningen. Så är det inte!

JL: När vi talar om dialog och mänskliga rättigheter måste det också innebära att vi lyssnar på ryska synpunkter.

JL: Jag tror på möjligheten till samarbeten. Vi måste tala med varann och inte bara om varann. Gör vi inte det kommer det hända dåliga saker framöver.

Anders Mellbourn välkomnade Stefan Ring (SR),generalsekreterare i Allmänna försvarsföreningen som i likhet med Jan Lundin såg en stor fara i att isolera Ryssland och bl a citerade Heidenstams ”vad våldet må skapa är vanskligt och kort”:

SR: Våld är inget som långsiktigt löser våra problem. Vi ser främlingsfientligheten öka och en utveckling i Ryssland som är oroväckande. Det finns revanschlust som är farlig. Ryssland är förödmjukad och har en märklig historiebild.

SR: Samtidigt har vi ett eget ansvar. Vi har inte varit konstruktiva i vår relation heller. Sammanhållningen inom EU får inte brista! Franska och ungerska politiker håller med Putin i flera frågor, bl a när det gäller homosexualitet.

SR: Ett isolerat Ryssland är farligare än allt annat. Ukraina får inte falla sönder för det ger Ryssland styrka.

SR: Vi står inför stora utmaningar där fred och stabilitet utmanas. Ett fördjupat samarbete krävs. Inte enbart med s k mjuk makt. Det behövs en (militär) tröskel som är tillräckligt hög. Som en markering. Nedrustning skapar inte fred om inte alla rustar ned. Makt skapas med vapenmakt – det är Rysslands språk. Samtidigt ska vi inte drabbas av rustningseufori.

Meit Fohlin, (MF) region Gotland välkomnades fram av Anders Mellbourn och fick frågan om hur hon såg på att jobbtillfällen i Slite skapats med den ryska gasledningen och att man vill öka den militära närvaron på Gotland.

MF: Vi är en alliansfri ö. Inte en parkeringsplats för JAS-plan! I 23 år har vi haft B7-samarbetet, där 5 länder och 7 öar samarbetar. Kring idrott för barn och unga, på regionledningsnivå och kring miljö och hållbarhet och rättvisa livsvillkor. Civilsamhälle, näringsliv och politiker har mötts regelbundet för att utveckla hela Östersjöregionen.

MF: Det har inte bara handlat om olja och gasfrågor! Centrumbildningar som BAC, författarcentrum och bildning kring specifika kulturområden har varit lika viktiga. Mycket har handlat om projekt. Det finns en projekttrötthet pga kortsiktiga satsningar. Men allt detta arbete vi gör är också fredsbevarande insatser.

AM: Många säger att ska Sverige ha militär närvaro någonstans så ska det vara på Gotland.

MF: En del anser att Gotland är en refug i Östersjön! Vi vill vara något annat.

Kurt Bratteby (KB) från Svenska Institutet byter så plats med Meit Fohlin på podiet.

KB: Vår uppgift är att skapa förtroende för Sverige.  En fjärdedel av vår budget på 450 mkr går till Östersjöregionen. En del är öronmärkt för Ryssland och en del bara för förtroendeskapande regionsamarbeten.

KB: Det är stipendier för studenter och forskare att komma hit. Och tvärtom. Det är projektsamarbeten på olika nivåer. Ledarskapsprogram och satsningar som bidrar till dialog. T e x om demokrati och MR-frågor i Ryssland. Det är svåra frågor nu.

KB: Den svart-vita bilden av varandra är ömsesidig. Historiker  t ex skulle behöva träffas! Vår hemsida Sweden.se finns ännu inte på ryska! Det vore bra. Liksom webb-tv om Sverige på ryska!

Christer Daelander (CD) Equmeniakyrkan och medlem av OSSE-rådet pekade de mellankyrkliga kontakterna.

CD: Ndg fred och säkerhet så gäller det att lära känna varandra. Och vi samarbetar med många systerkyrkor i Östersjöregionen; Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ryssland och Azerbadzjan.

CD: Den sociala misären är ett område där våra systerkyrkor är aktiva och kyrkor i Sverige och i systerkyrkorna samarbetar kring bl a secondhand-verksamhet.

CD: Det är sorgligt att medlemsstaterna satsar så lite på OSSE. Man borde satsa mer. Vi vill stärka OSSE så det blir ett redskap för avspänning. Med  t ex förstärkt vänortssamarbete och integration av rysktalande. Där kan civilsamhället spela viktig roll.

Christer Daelander avslutade med att apostrofera FNs generalsekreterare Ban Ki Moon som sagt att kriget är överfinansierat och freden underfinansierad. Och att det måste bli en ändring på det.

Text: Görel Byström Janarv

 

Seminariet sändes också live och finns att se i sin helhet på www.equmeniakyrkan.se

Lästips för den som vill fördjupa sig ytterligare:

KG Hammar (m fl) Fred är vägen till fredwww.marcusforlag.se

Anders Mellbourn, Lars Ingelstam: Fred, säkerhet, försvar – tyngdpunktsförskjutning i svensk politikwww.fredsagenda2014.se Finns också i kortversion. Kan laddas ned.

 

30 juni 2014 – Kvällssamtal med Jenny Dobers, regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan och Carl Henric Svanell och Andreas Linderyd, redaktörer för och initiativtagare till boken ”Tro – en politisk kraft”

Almedalen dag 2 och 3 108

 

Klubb Existens andra kväll i Almedalen har som de andra kvällarna temat ”Tron som politisk kraft” – och är ett livsnära samtal med inbjudna gäster och sist men inte minst musikerna Oskar Nilsson, Cecilia Runolf och Martin Åsander, som svarar för högklassisk sång och musik under kvällen.

Jenny Dobers gäster måndagskvällen var Andreas Linderyd och Carl Henric Svanell, initiativtagare och redaktörer för debattboken ”Tron – en politisk kraft”.

Jenny Dobers (JD): Jag visste inte att jag var så intresserad av de här frågorna förrän jag läste boken Det svarade uppenbarligen mot ett behov hos mig, inledde Jenny kvällen med och ställde frågan: Vad var det för ett behov som gjorde att ni tog det här initiativet?

Carl Henric Svanell (CHS): Vi har känt varann länge och varit  aktiva i kyrkan och har ett stort intresse för politik. Det är ett slags svar. För några år sen gjorde vi en reportageresa i USA där tron har mycket större plats. Vi blev inspirerade av det.

Andreas Linderyd (AL): Katrine Kielos skrev lite senare i en artikel att allt hennes skrivande utgår från hennes kristna tro – men att hon inte så ofta säger det i Sverige för det är så lätt att bli missförstådd här. Någonstans här började vårt bokprojekt.

JD: Fanns det ett stort startfält från början eller var det just de här människorna som medverkar i boken ni tänkte er?

CHS: Vår utgångspunkt var att vi ville att andra röster skulle höras.

AL:  Istället för att klaga på de som alltid brukar höras när det handlar om tro; Marcus Birro, Elisabeth Sandlund och Helle Klein, så valde vi ut de vi tycker är roliga att läsa. Tron är ju inte ett åsiktspaket. Och vi ville ha med folk som skriver lite mer nyanserat än dem så att det inte skulle bli så svart-vitt som det ofta kan bli.

JD: Har ni alltid varit intresserade av tro och politik eller har båda funnits samtidigt?  Vad kom först – tron eller politiken?

CHS:  Jag har fått det intresset för både tro och politik med modersmjölken.

AL: Jag har länge fascinerats av arenor,  den politiska liksom kyrkans, men allra först kom nog idrottsintresset – också det en arena.

JD: Är det svårt att tala om politik i kyrkan?

AL:  Jag läste på Teologiska högskolan i Stockholm för några år sedan och då var det politiska intresset mycket litet där bland blivande pastorer och präster. Det förvånade mig. Men det är genom kyrkan som jag har fått vanan att debattera samhällsfrågor och det är där som engagemanget för omvärlden väckts hos mig.

När kvällssolen sänkte sig över Visby denna måndagkväll sjöng musikerna bl a ”Här är gudagott att vara” och Jenny Dobers, en av Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare, höll i nattordet i Vårdklockans kyrka – som handlade om vad som hjälper när främlingsfientligheten kommer krypande.

 

30 juni 2014 – Seminarium med Stefan Attefall, civilminister, Katrine Kielos, skribent och Carl Henric Svanell, präst i Svenska kyrkan på temat ”Hur mycket tro tål politiken?”

Almedalen dag 2 och 3 069

 

Stefan Attefall, civilminister, Carl-Henrik Svanell präst i Svenska kyrkan och Katrine Kielos, skribent talade om hur tro kan vara en politisk resurs och drivkraft i en tid där religion mer anses höra hemma i den privata sfären.

Den överdriva känsligheten för påverkan av religion och tro i det offentliga rummet har medverkat till utformingen av samtalsklimatet i Sverige.  Vad man får göra och inte på t ex skolavslutningar i kyrkan eller vilka som bör medverka i arrangemang på äldreboenden.  Vi tror att det är normalt att religionen är privat men sett i ett bredare perspektiv i världen är Sverige ganska ”onormalt”.

Något har dock börjat hända menade Stefan Attefall.  För bara några år sedan förekom inte tros- och livsåskådningsfrågor på Almedalsveckans program. Nu finns de. Intresset för religion och politik har ökat på tidningarnas ledarsidor. Tack vare invandringen i Sverige förs ett bredare samtal. Utvecklingen gör sig dock inte själv. Några måste driva frågorna. I regeringen såväl som i samhället i stort.  Trossamfunden måste därför ta plats. Delta i samhällsdebatten utifrån sin roll. Stolt dela vad de uträttar. Visa vad som sker lokalt varje vecka runt om i Sverige. Alla vet inte vad som görs men det är en gigantisk folkrörelse som är igång. Fler behöver ta del av helheten – vad som pågår av engagemang och arbete. Är det något Stefan vill bli hågkommen för är att samtal om tro och religion ska vara ”normalt” i svenskt samtalsklimat. Staten ska vara neutral när det gäller trosyttringar men samhället ska vara öppet för samtalet.

Katrine Kielos berörde rädslan som finns att tala om religion och de mörka krafterna. Men där, i mötet mellan det onda och det goda, kan samtalen djupna och vidgas menade Katrine. Därför skriver hon. Ett politiskt engagemang som bottnar i en vilja att förstå vad som påverkar världen. Vilka krafter som styr. Så kan man lära sig mer om samhället och samtidigt dela kunskapen med fler. Marknaden kan bestämma priset på tomater men ska inte styra samtalet om själen och döden. Hur vi ska leva och formas som människor. Det var ingen slump att när påven Fransiskus talade om finansmarknaden handlade det om värderingar.

Här finns fortsatt mycket mer för trossamfunden att bidra med i debatten. För att förstå religioner måste vi komma i beröring med dem. Utmaningen med att tro är att det samtidigt finns en gräns för vad som går att förstå. Det finns det vi inte kan förstå. Det behöver vi finna sätt att förhålla oss till det. Oförmågan att förstå religion riskerar att viktiga aspekter i politiken kan missas. Men det finns hopp. Intresset har ökat intresse för tro och politik idag avslutar Katrine.

Carl-Henrik Svanell vill höra fler röster. Lyssna till ytterligare berättelser om tro som politisk kraft. För tro och politik hör ihop! Tro och politik ska omtalas, synas och pratas om. Genom öppenhet och samtal kan nämligen den ”smala åsiktskorridoren” vidgas. En av de tydligaste rösterna senaste tiden har varit kyrkklockorna som ljudit. En klang som öppnat för samtal om allas lika värde. Påminnelse att se bortom det svartvita. Visst – det är mänskligt att vara konservativ på vissa områden. I det behöver vi utmanas. Alla är vi mer eller mindre svartvita. Samtidigt kan vi rannsaka oss – sträva efter att se bortom.

Almedalen är ett lysande exempel där många samlas. Lyssnar och delar så resonemangen djupnar. Men det är bara en vecka om året. Många fler mötesplatser behövs. Arenor som värnar de goda samtalsformerna. Erbjuder rum dit vi får komma som vi är. Där vi får dela insikten om allas lika värde. När kunskapen om allas lika värde tolkas. När den sätts i sitt sammanhang. Förverkligas i handling och därmed praktiseras – då realiseras politikens mål.

 

29 juni 2014, Samtalskväll med Jenny Dobers, regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan och Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Almedalen.20140630-1

 

Fokus för samtalet låg på hur Sverige demokratiserades i närhet till folkrörelsens och frikyrkans framväxt. Magnus Hagevi menade att man i väckelserörelsen kämpade för att myndigförklara människor, att ge människor valmöjligheter och låta dem vara med att ta ansvar för samhället. Denna vilja till frihet och ansvar skapade en stark koppling mellan frikyrkan och politiskt engagemang och många frikyrkligt aktiva var också engagerade politiskt, ofta partipolitiskt. Hagevi förklarade att det idag dock inte finns en lika stark koppling mellan partipolitik och frikyrka.

Då man på 1800-talet var med och formade debatten, påverkade samhällsutvecklingen och förändrade den rådande politiska ordningen är man idag i en helt annan position. Nu försöker man istället att bli en del av samhällsdebatten, men bland alla andra nya samhällsaktörer har frikyrkan inte längre samma mandat. Förr var det civila samhället mycket mindre, det fanns inte så stora möjligheter att engagera sig i annat än kyrkan och politik. Idag finns det oerhörda resurser och möjligheter till engagemang i olika organisationer. På Jenny Dobers fråga om vad Magnus Hagevi tror om frikyrkans roll i politiken i framtiden svarade Hagevi att vi måste hitta tillbaka till det som är unikt med frikyrkan, att vi har något att ge som ingen annan har.

För att läsa mer om och av Magnus: hagevi.wordpress.com