Saliga de som förföljs…

För en vecka sedan kom jag tillbaka till Sverige efter en veckas besök i Pakistan tillsammans med en grupp från församlingar inom Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Besöket i landet blev dramatiskt. Det  inträffade när den värsta attacken på kristna i Pakistans historia hände, i All Saints Church i Peshawar, inte långt från gränsen till Afghanistan.

När de två självmordsbombarna exploderade i Peshawar den 22 september firade vi gudstjänst i en annan stad, Lahore, tillsammans med förre biskopen i Peshawar,  Mano Rumalshah. Han hade just predikat över saligprisningarna i Matteus 5 och gett ett gott vittnesbörd om hur Gud talat till honom och lett honom in i den tjänst han haft. Vi bjöds på te efter gudstjänsten och samtalade om situationen för de kristna och kyrkan i Pakistan. Jag konstaterade att det inte stod några tungt beväpnade militärer utanför kyrkan, som det gjorde när jag senast besökte kyrkan för tio år sedan. ”Nej”, sade man, ”det har blivit bättre i Pakistan”. Och så hände det fruktansvärda dådet med mer än 130 dödade och 180 allvarligt skadade, fast media hitintills”bara” rapporterat 85 döda.

Biskop Mano chockades liksom vi alla, även om det var svårt att ta in vidden av det som hänt. Vi åkte med en gång tillbaka till gästhuset där vi bodde och samtalade med övriga ledare inom Church of Pakistan och vi följde händelserna på tv. Dödstalen steg hela tiden… Så bad vi en bön för biskop Mano som reste till Peshawar för att stödja kyrkans ledare och folket, för som han sa ”This is my people”.

Programmet de resterande dagarna blev ändrat, minnesgudstjänster hölls och vi fick möjlighet att frambära hälsningar från kristna i Sverige med försäkran om förbön och stöd. Samtal fördes även om ekonomiskt stöd, men viktigast är enligt biskop Azariah, vår värd dessa dagar ”your prayers, advocacy and your concern”, dvs bön, påverkansarbete och att ni bryr er. Redan tisdagen efter den ödesdigra söndagen träffade vi svenske ambassadören i Pakistan och fick samtala om hur vi som kyrkor i Sverige tillsammans med den svenska staten på bästa sätt kan stödja våra kristna systrar och bröder i Pakistan. Ett sätt är att fortsätta med och intensifiera utbytet med våra vänner i Pakistan, att inte dra oss undan. Ett annat sätt är att fortsätta att ge stöd till utbildning i minoriteters rättigheter, att hjälpa människor att förstå att vi kan leva i fred och harmoni, trots att vi har olika trosuppfattningar.

När vi besökte en av de organisationer vi stöder, hade man skrivit på väggen ”Blessed are the Persecuted”, utifrån Matt. 5:10. ”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket”. Hur ofta reflekterar vi över det bibelordet i Sverige? I Pakistan och i många andra länder i världen är det en verklighet. En artikel i fredagens Dagen lyfter fram just det här perspektivet: http://www.dagen.se/dokument/vara-svenska-glomda-martyrer/

När de tre dagarnas landssorg i Pakistan var över, då firades gudstjänst över hela landet. I Lahore var katedralen överfylld av människor, 7-800 personer var där; människor från vår samarbetskyrka Church of Pakistan, men också Frälsningsarmén katoliker och pingstvänner. I Peshawar var 5.000 människor samlade utanför den bombade kyrkan. Och söndagen efter dådet var kyrkorna i Pakistan överfyllda av människor. 

Kristna i Pakistan drar sig alltså inte undan, trots hot och meningslöst våld. Men man har läst saligprisningarna, inte minst det som sägs om de som förföljs. Frågan är hur vi i Sverige kan visa att vi bryr oss? Ett sätt är att fira gudstjänst och be för systrar och bröder i Pakistan, något som gjordes i går kväll i Immanuelskyrkan, Stockholm, där vi var ett 100-tal personer, mest pakistanier, men också många svenskar. Ett annat sätt är att delta i manifestationen den 14 oktober i Klara kyrka och Mynttorget, där alla kyrkor i Sverige finns representerade.

Men var du än finns kan du be för kristna syskon världen över. Saliga de som förföljs… dem tillhör himmelriket.

Bertil Svensson, internationell koordinator

• Dela