Spaning Guds rike vecka 7

I eftermiddags besökte jag Himmeta missionsförsamling. En av vår regions minsta församlingar, på landsbygden i Västmanland. Jag fick förmånen att vara med på församlingens årsmöte, eller i alla fall en del av det. När jag kom hade man redan klarat av en del nödvändiga förhandlingar och val och det var strax dags för den goda lunchen.

Observera

Denna text publicerades första gången den 16 februari, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Den senaste veckan har jag verkligen fått tänka till hur jag tydligast sett Guds rike. Och jag måste erkänna att jag blev konfunderad. För det jag tyckt varit mest påtagligt har varit protester, demonstrationer, bojkotter.
Mot den ryska regimens behandling av människor i samband med OS, mot israeliska bosättningar, mot SR som inte släpper fram uttalade antirasister som programledare, mot särbehandling av människor.
Så denna veckas spaning har inte bara varit glad och enkel. Men jag inser att det är Guds rikes krafter som kommer till uttryck när människor upprörs över förtryck, diskriminering, orättvisa.

Människor, med uttalad tro på Guds rike, eller som går Gudsrikets ärenden utan att själva vara medvetna om det, eller de som likt Petrus (i dagens evangelietext som jag och många predikat över) och hans kompisar tycker att de fått uppoffra mycket….Oavsett medvetenhet och motiv är det många som medverkar till att Guds rike kan anas och spanas.

I eftermiddags besökte jag Himmeta missionsförsamling. En av vår regions minsta församlingar, på landsbygden i Västmanland. Jag fick förmånen att vara med på församlingens årsmöte, eller i alla fall en del av det. När jag kom hade man redan klarat av en del nödvändiga förhandlingar och val och det var strax dags för den goda lunchen. Om jag minns rätt var det sådär 15 av församlingens 23 medlemmar närvarande. Efter lunchen fortsatte de viktiga samtalen om församlingens framtid. Alla var överens om att det viktiga arbetet bland barn och unga måste få fortsätta och att man vill mötas för att dela tro och liv med varandra, i gudstjänst och andakt men också i samtal och måltider. Men hur ska man orka att på några få personer sköta fastighet och praktiska göromål, ansvar och ledaruppgifter, gudstjänstfirande och planering? Guds rike var där. Tydligt. I detta faktiska delande av otillräcklighet, trötthet men också av vilja, tro och engagemang.
Men allra tydligast blev det när vi just avslutat mötet och den som fixat i köket säger: ”den mat som blev kvar från lunchen har vi lagt upp på tallrikar så nu får vi hjälpas åt att ta med till dem som inte kunde komma med hit idag!”. Guds rike på en mattallrik.