Växlingar
Publicerat 30 augusti, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 30 augusti, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
”Jag är helt slut, sommaren känns långt borta”.
Jag har hört det av olika personer, känt det själv. Hur är det möjligt? Det var ju bara några veckor sedan vi var lediga? ”Det jämnar ut sig”, försöker jag lugna dottern som börjat 6an och mig själv och andra. ”Det jämnar ut sig.”
Växlingar är svåra. Härliga och tröttande.
Jag har tänkt mycket på de där växlingarna och hur snabbt allt kan vända.
Samtidigt har jag fascinerats av att man även när man är mitt i de härliga och jobbiga växlingarna, plötsligt kan öppna ögonen och se barnen som kramar om varandra i återseendets glädje, alla människor på tunnelbanan – hur fina de är, våra otroligt gulliga kaniner. Jag har fascinerats av att det kan överrumpla, mitt i det som riskerar att uppta hela ens vara, när man öppnar ögonen och hjärtat. Man ser det som pågår. Det vackra som finns där samtidigt. Så mycket skönhet vi är omgivna av. Jag tänker att det är gudsriket som bryter in då, gudsriket mitt ibland oss.
Vi tre kyrkoledare möttes i förra veckan för att planera hösten. Vi sa att vi ville fokusera på kyrkan som tydlig, synlig och handlande. För att kunna arbeta och vara så, behöver vi ha dagstidningen i ena handen och bibeln i den andra. Precis då skedde den brutala gasattacken i Syrien. Stockholmarna demonstrerade mot indragen skolpeng för barn med särskilda behov och i Storumans kommun riskerade samerna att ännu en gång se sina rättigheter hotade. Under samma tid intensifierades medias rapportering om barn som far illa på nätet. I en intervju berättade en fd prostituerad att hon inte kan förstå att samhället inte gör något. ”Vet dom inte hur vanligt det är i Sverige att små barn säljer sina kroppar och lägger ut annonser på internet? Själv började jag när jag var 12 år.” Av ett annat utsatt barn fick jag höra: ”Dom borde förbjuda kick.”
Bibeln i ena handen och dagstidningen i den andra.
I höstupptakten har jag ägnat ganska mycket tid åt olika teologiska projekt och uppdrag. Det är några olika bokmanus som ska skrivas. Kyrkorna i Sverige (genom SKR) vill ta Jesu fredsbudskap på allvar, i tro och handling. Vi skriver bland annat texter om det. I höst möts världens kyrkor till Kyrkornas Världsråds generalförsamling som har temat: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred” (med övertygelsen om att världens 2 miljarder kristna kan göra skillnad i världen.) I andra sammanhang föreläste jag och TD Arne Fritzson om försoning.
Jag försökte (som vanligt) varva personliga erfarenheter/berättelser med teologisk reflektion. Jag berättade ärligt om en svår erfarenhet i vår familj och det blev nog tydligt att det fortfarande finns mycket smärta och skuld.
Vid ett tillfälle ville jag tacka en av de som lyssnat för hennes respons på föredraget, en präst. Hon tog mig i handen, såg mig i ögonen. Jag kan inte beskriva det mötet som något annat än ett heligt möte. Gudsriket här och nu. För hon gjorde liksom en växling. Mitt i ytterligare en kvalificerad, lärd respons växlade hon om. Hon gav mig en slags avlösning. ”Allt är ju redan klart. Ta emot Jesu Kristi förlåtelse. Gå i frid”. Jag gick i frid.
