Vovas berättelse

Jag heter Vova och är född i Centralasien men mitt ursprung är från Korea. Ryska är mitt modersmål eftersom mitt hemland tidigare var en del av det forna Sovjetunionen. Jag arbetar som pastor i en liten församling med endast 30 medlemmar och jag vill dela mitt vittnesbörd med dig.

1937 blev Koreaner landsförvisade fån fjärran östern i Sovjetunionen till Centralasien av Stalin. De hade tidigare bosatt sig i fjärran östern på grund av hungersnöd i Korea. Stalin tvingade koreanerna till Centralasien därför han var rädd att de ville slå sig ihop med Japanerna och attackera Ryssland från insidan. På så vis hamnade en stor grupp koreaner i Centralasien. Jag är tredje generationen av förtryckta koreaner i Centralasien.

Efter Sovjetunionens kollaps 1992 kom missionärer från Sydkorea till mitt land för att sprida och dela evangeliet. De ansåg det som deras uppdrag att rädda sitt folk, som en gång hade förflyttats med våld till Centralasien. Vid den tiden började många protestantiska kyrkor bildas i Centralasien, planterade av missionärer från Sydkorea.

Min barndom var mycket svår, eftersom min familj var väldigt fattig. Vi är fyra i min familj; min far och mor, min äldre bror och jag. Vår familj var så fattig att mamma delade upp ett bröd i fyra delar som fördelades till oss alla. Det här lilla stycket bröd skulle räcka för oss en hel dag. Mamma hade två jobb. Pappa arbetade som svetsare, men varje dag kom han hem och hade ”druckit upp” alla pengar. Farmor gav oss ibland mat som hon köpt av lånade pengar. Pengar hon lånat av sina grannar. Hon blev där för skuldsatt för vår skuld.

Min granne arbetade som städerska i en koreansk kyrka och en dag vi möttes på gatan erbjöd hon mig att komma till söndagsskolan. Hon var inte troende men hon berättade för mig att det skulle delas ut gåvor, vilket hon tänkte jag behövde. Jag ville naturligtvis gå, men eftersom jag skämdes för att vara ensam, bjöd jag med mig två barn till – ett par flickor ifrån det kvarter där vi bodde. När vi kom till kyrkan visade det sig att det bara var vi tre som kom, trots att de hade delat ut inbjudningskort till hela vår lilla by. Det första som berörde mig i kyrkan var attityden hos människorna där. Jag var en utstött person med väldigt låg självkänsla och jag var mobbad i skolan för att jag helst endast ville leka med tjejer. När jag däremot kom till kyrkan var jag alltid älskad och respekterad, och de pratade med mig som de pratade med varandra.

När jag var tonåring började jag bli kallad för bög i skolan trots att det inte stämde. Jag kunde inte prata om detta med mina föräldrar, eftersom jag visste att det skulle såra dem. Jag var ensam och mina enda vänner var insekterna och spindlarna i källaren.

När jag blev 13 år tänkte jag mycket på döden, varje dag tänkte jag på döden. Jag tänkte ut flera alternativ på hur jag kunde ta livet av mig men det var inget av alternativen som garanterade att jag skulle dö. Det slutade med att jag inte hade något annat val än att hänga mig.

Jag visste redan innan vilken dag jag skulle göra det på. Dagen innan hade vi ett ungdomsmöte och jag trodde att jag var på väg till mitt sista möte i kyrkan. När predikan började var ämnet ”Jesus är din bästa vän”. Då frågade jag Jesus ”varför ser mitt liv ut såhär? Varför är min familj fattig? Varför har jag inga vänner? Varför är min enda bror som en främling för mig? Varför är min pappa en alkis?”. I samma ögonblick såg jag Jesus framför mig. Han kom närmre, kramade om mig och sa ”Jag är din bästa vän”. Vid detta ögonblick trodde jag att jag bara hade bett i fem minuter, men det hade gått flera timmar. När jag kollade runt mig hade alla gått. Det var ingen där förutom mig.

Jag satt där ensam i kyrkan med tårfyllda ögon och med ett leende ansikte. Jag insåg att min enda och bästa vän är Jesus. Ett par år senare, när jag fyllt 15, döptes jag och började tjäna Gud.

Jag blev pastor fem år senare, eftersom vår pastor hade blivit ombedd att lämna både kyrkan och landet. Med pastorn, som också var koreansk medborgare försvann även finansieringen från Korea, och då lämnade även många ministrar vår kyrka. Efter att ha varit 20 ministrar stod jag nu ensam kvar.

Jag tackar Herren Gud att Han inte lämnade oss, utan tyst lät vår kyrka växa. I dag är vår kyrka vänlig och stark, vi lever som en familj. Även mina föräldrar kom till tro och började gå till kyrkan och min bror fick också möta Jesus vilket gjorde att han förlorade sitt jobb. Han var därför tvungen att lämna församlingen för att kunna söka efter andra jobb.

Efter att jag började tjäna Herren började Han att svara på mina böner och min familj vände aldrig tillbaka till sina gamla liv. Vi behövde aldrig mera äta torrt bröd. Gud förändrade mig och nu använder Han mig, mina talanger och gåvor som Han givit mig för att ära Hans namn!

 

• Dela