Smärta och oerhörda förluster i Ecuador
I en månad har jag åkt fram och tillbaka från mitt hem i Durán till Manabi för att lyssna på människors berättelser om jordbävningen och hur de mår. Det som hände den 16 april har verkligen skakat om allt och alla på olika sätt.
Publicerat 3 juni, 2016
Observera
Denna text publicerades första gången den 3 juni, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
I ungefär en månad har jag åkt fram och tillbaka från mitt hem i Durán till Manabi för att lyssna på människors berättelser om jordbävningen och om deras mående i samband med den. Det som hände den 16 april har verkligen skakat om allt och alla på olika sätt.
Det finns en stor sammanhållning mellan människor som fortfarande bor och lever sina liv under presenningar i Manta och solidariteten är stor med varandra. Alla gör så gott de kan för att gå vidare och tack och lov, så kallar alltid oss livet i kriser eller i livets jordbävning, till att vara delaktiga i det och leva i nuet. Alla måste äta och dricka, ta hand om sina barn och fixa små vardagsbestyr som gör att man dras in i en livsrytm trots allt.
Människor bär på mycket smärta då deras förluster är oerhört stora. Ett hus med hela dess inredning och allt som hör till ett hem som på mindre än en minut förstörs betyder att ett livsverk går i graven. Det är svårt att sätta sig in i hur det verkligen är i ett tryggt Sverige med försäkringar, någorlunda rimliga löner även för lågbetalda och som vid arbetslöshet i alla fall erbjuder en a-kassa även om vi klagar på undermåliga ersättningsnivåer. Här finns inget sånt och då man förlorat hus och hem, för en del även arbete så är det tuffa stunder och dagar.
Att vara på plats gör att jag identifierar mig med dessa människor och känner deras smärta och rädsla. Mitt hjärta berörs och Ecuador har blivit mitt land.
Den viktigaste uppgiften för oss som bidrar med själavård och terapeutstöd är att visa förståelse och att acceptera människors reaktioner och känslor. Att visa empati, lyssna och ge stabilitet mitt i den största rädslan, den för döden. Det finns ett hopp, ett hopp som bär och att få vara ljusbärare och få be för människor är ett sätt. Att vara närvarande och lyssna på det mest smärtsamma eller förbjudna är ett annat.
Hittills har jag inte mött någon som inte säger sig tro på Gud även om de inte är evangeliskt kristna och det är spännande att se vilka gemensamma referenspunkter vi har då den treenige Guden är densamme för oss.
Att också få klargöra att Gud inte jobbar på det sättet med att skicka en jordbävning som kollektivt straff ser jag som oerhört viktigt, då jag hört en del mer eller mindre orimliga förklaringsmodeller till varför just provinsen Manabi drabbades så svårt.
Att Gud är 100%-igt god, enbart ljus och att ingen skugga finns i honom har blivit mitt manifest i bemötandet av människor. Jesus är det Sanna Ljuset och där det Sanna Ljuset lyser måste mörkret fly.
Till Honom får vi alla fly så att mörkret inte tar överhanden i våra inre. Samtidigt brinner lågor av ljus när jag ser enheten mellan de mest utsatta människorna och deras omhändertagande av varandra. Där manifesteras också Gud i kärlek.
Gunilla Eliasson
missionsarbetare för Equmeniakyrkan, socialarbetare och psykoterapeut
