Antisemitism – en skamfläck som reser sig
Publicerat 13 augusti, 2014
Observera
Denna text publicerades första gången den 13 augusti, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
I Studio ett igår rapporterades det om hur antisemitismen i Sverige florerar mer öppet och grovt än på mycket länge. Medan förintelsen tidigare förnekades beskrivs den nu som något positivt. Det är hårresande och skrämmande när ett av de värsta brotten mot mänskligheten omtalas i termer av något som var bra. Men det handlar inte bara om åsikter. Judar i Sverige känner sig verkligen hotade och överväger på allvar att emigrera. Många döljer sin judiska härkomst av rädsla att råka ut för våld.
Vi som är kristna får inte på något sätt hymla om att detta är helt oacceptabelt och måste motarbetas ner till minsta stavelse. Det finns inga godtagbara skäl till dessa värderingar. Jag hör att någon ändå viskar ”Gaza” i bakgrunden. För min del är mycket av Israels politik i relation till palestinierna också helt oacceptabel. Saken är bara den att judar i Sverige och staten Israels politik inte har något med varandra att göra. Jag menar dessutom att staten Israels politik inte heller har något med judar i Israel (som kollektiv) att göra. Så fort en stats politik börjar sammanblandas med generaliseringar om ett folk så är det stor fara å färde.
Å ena sidan är detta samma rasism och hets mot folkgrupp som andra folkslag utsätts för. Å andra sidan är antisemitismen den historiskt mest allvarliga formen av rasism som förekommit, därför finns det anledning att vara särskilt observant när den börjar höras.
