Är svaret konservatism? Det behövs en ny reformation när jorden blöder

Förra veckan arrangerade Enskilda Högskolan Stockholm och Equmeniakyrkan en teologisk konferens: The End of the West as we know it. Temat är rykande samtidsaktuellt och berör frågan om huruvida det vi känner till som väst, med mänskliga rättigheter, samhällsordningar, demokrati, liberalism har spelat ut sin roll och i så fall vad vi ska göra då, när jorden bokstavligt talat slits sönder av klimatförändringar. I dess spår – kan man med rätta hävda utifrån orsak och verkan – ser vi ökande konflikter, flyktingströmmar, populism och byggande av murar. Konkurrensen ökar när öknar breder ut sig, värmen blir olidlig, malariamyggen förökar sig, skördar slår fel, de syreproducerande algerna i världshaven riskeras och vattenmassor drar allt med sig.

En av huvudtalarna har blivit mer uppmärksammad i media än andra. Det är den konservative katoliken Patrick Deneen som hävdar att liberalismen har misslyckats för att den har lyckats. Den har underminerat sig själv.

Catherine Keller, metodistisk professor, en av de andra huvudtalarna, har inte fått lika mycket uppmärksamhet denna gång. Hon anser inte att svaret på liberalismens kris skulle vara konservatism, inte konservativa patriarkala värderingar, inte små gemenskaper som riskerar att sluta sig. Hennes svar är inte ismer. Inte antagonism. Hennes utgångspunkt är Gud – orden om, livet och relationer i och till.

Hennes källor är som andra teologers skriften, traditionen, erfarenheten, vetenskapen, filosofin, uppenbarelsen, etiken, och mer specifikt även den feministiska teologin och processteologin. För den feministiska rörelsen har liberalismen varit grundplatta, förutsättning. Tack vare den har vi fått syn på hur gemenskaper och sammanhang exkluderat  kvinnor, kroppar, jorden, barnen och fortsätter att upprätthålla den andre, det andra. Med processteologiska perspektiv har vi fått syn på att tillvaron och vi själva inte är statiska, inte separerade, utan i rörelse, sammantvinnade och relationella.

Andra medverkande forskare på konferensen utmanade den starka polariseringen som vi möter i debatten, även av kyrkliga företrädare, som att det skulle gå vattentäta skott mellan kyrka och politik, religiöst och sekulärt, kyrka och stat. Det går inte att dela upp tillvaron så om man tror att Gud är alltings ursprung och mål, den som vi alla lever rör oss och är till i. För det är människor som är politiker och som går i kyrkan eller moskén och människor är inte autonoma individer utan relationella. Tillvaron är inte uppbyggd av död materia utan av partiklar, energi och rörelse. I takt med att klimatförändringarna kommer närmare upptäcker också allt fler att vi inte kan leva våra civiliserade liv avskurna från jorden, som exempelvis journalisten David Wallace-Wells upptäckt. Han intervjuades i SvD nyligen. (https://www.svd.se/klimatforskningen-inte-beskriven-pa-ett-arligt-satt ).

Under konferensen påpekade professor Magnus Hagevi att det inte med nödvändighet är de populistiska konservativa värderingarna som går vinnande ur striden. De s.k TAN-värderingarna i yngre generationer tog fred och ekonomiska trygghet för givet. Betydelsen av individualistiskt självförverkligande, normkritik och auktoritetsuppror och globalisering ökade istället. I debatten kallas dessa framväxande värden för GAL: grönt, alternativt och libertärt (frihetligt). När yngre generationer ersätter äldre ökar befolkningsandelen med GAL­värden medan andelen med TAN­värden minskar. Vi befinner oss i en brytpunkt mellan dessa värden, menar Hagevi. De s.k konservativa TAN-värderna kommer troligen tyna bort, även om vi ser en stark mobilisering för dem nu.

Catherine Keller pekar på den kristna trons källor och tradition, läran om gudomliggörande (theoposis eller theosis) och påminner om bibelord som Ps 82:6, Joh 10:34, 1 Petr 1:4, och de tidiga mystikernas, såväl som samtida ortodoxa teologers syn på inkarnationen. Gud i Jesus blev kropp inte som ett avbrott utan en konsekvens av Guds ständiga skapande, utgivande, kärlek och liv. Detta i kontrast till reformationer och världsbilder som slet isär tillvaron och befäste skillnader mellan kropp och själ, kvinna och man, Gud och skapelse, Gud och människa och har tillåtit kolonisering, exploatering, våld och exkludering. Keller hjälper oss återupptäcka samband, relationer, koalitioner och världen som Guds kropp.

Gudomliggörande och helgelse ses som en process. Den mystika traditionen lär ut deltagande, vilket även finns i det reformatoriska metodistiska arvet. Charles Wesley kunde tala om att vi alla ska bli och har blivit gudomliggjorda.

Så – världen är en levande organism, och Gud fortsätter att skapa världen, finns med i varje livsprocess, i allt levande – i djupen, i lidandet, i mörkret. Gud som allnärvarande. Gud som den som inte har slutat skapa, som inte ger upp. Gud inte som essens, utan snarare händelse, enligt Keller. För Gud är, inget objekt.

En ny reformation skulle innebära att…

…vi återupptäcker tillvarons helighet, Guds närvaro i den och i varje människa, i allt skapat

…vi möter varandra som avbilder

…vi återupptäcker vår egen uppgift att handla, att Jesus delade makten, sände människor

…att vi samarbetar med andra, att vi tänker människors rätt intersektionellt med djurens, naturens.

Vår protest måste med Jesus (som delade makten) vara glasklar och stark mot allt som hotar liv, kroppar, människor och djurs. Därför måste vi även dela de ungas kamp, klimatmanifestationer och Greta Thunbergs vrede.

Vår kamp för rättfärdighet behöver innefatta allt skapat. Vår strävan ska vara att bygga koalitioner och motarbeta antagonismer, med den världsvida kyrkan samverka med alla goda krafter, arbeta för fred med såväl skapelsen som mellan människor (jfr Kyrkornas världsråds dokument om Just Peace). Vi ska delta i Guds mission och urskilja var och hur Anden leder oss mot det gemensammas bästa (jfr missionsdokumentet ”Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring”).

Vi behöver fortsätta kampen för allas frihet och kämpa mot allt som hotar liv, för de andra, för de som aldrig någonsin kommer till våra gemenskaper, arbeta för rättvisa för alla kroppar, och våga tro att vi är skapade till att förkroppsliga Guds vision. Anden kan vi för övrigt aldrig låsa in och i det finns både en tröst och en utmaning.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan
prorektor Enskilda Högskolan Stockholm

• Dela