BRAZZAVILLE – en stad fylld av ljud och färg

 Det man lätt frapperas av när man levt några månader i Republiken Kongos huvudstad Brazzaville, är att staden är fylld av ljud och färg.
Ljud, under sennatten hör man både på avstånd och nära tupparnas gälla och ihärdiga galande. Den ene utmanar den andre och sedan fyller den tredje och fjärde i och på detta sätt fortsätter det. Efter en stund tas allt om början igen, alla vill framstå som störst, bäst och vackrast. Den stoltaste ”kammen” vinner hönornas gunst. Är missionsarbetaren lite sjuk och trött känner han snart en obändig lust att slänga på sig morgonrocken och gå ut på tuppjakt. Efter en tids vana blir dock denna ljudsensation till en kuliss som man lever med utan att registrera, något som helt enkelt hör till ett normalt liv. När uret hunnit bli halvsex ringer det i kyrkklockan. Det kallas till dagens första gudstjänst som hålles kl. sex. Här samlas man till ”otta” inte bara två gånger om året som hemma i Sverige utan varje dag. För vem vill inte lovsjunga sin Gud på morgonen som på kvällen, han som gjort oss så mycket gott. Klockan kvart i sex börjar man vakna till på riktigt och det tack vare ”morgontrastens” obeskrivligt vackra sång. Jag kallar fågeln så i brist på annat. Det är en obetydlig fågel till sin färgsättning, ett par nyanser av brunt och så svarta streck som tecknar sig vackert på vingarna. Fågels konsert är intensiv under 15 minuter och pågår just i gryningen. När solen trängt undan nattens mörker är klockan sex och konserten är över. Ny föreställning ges nästa morgon och nästa och nästa. Ett annat omistligt morgonljud är ett stilla raspande, skrapande, frasande ljud. Detta hörs överallt i varje stad och varje by i Kongo innan staden riktigt vaknat. Det sopas, överallt sopas det, på varje gård och framför varje hus. Vanligtvis utförs arbetet av morgontidiga husmödrar. Denna syssla verkar i det närmaste vara en medfödd vana eller en djupt rotad tradition. Detta är så vackert! Andra ljud som fastnar i ljudminnet är det ständiga signalerandet i trafiken. Tutandet ingår inte i första hand i en strategi hos bilförarna för att fortare kunna ta sig fram. Nej, det är stans alla taxichaufförer som signalerar att det finns plats ledig i just deras vagn. Dessa speciella fordon kallas för ”cent-cent”(hundra-hundra). Det kostar nämligen bara 100 francs att åka med dem (1,5 kr). Man sitter trångt men familjärt, minst 4 åkande i baksätet och två där fram på passagerarplats. Taxibilarna tar sig fram överallt. Hittar sina vägar förbi bilköer och trafikens flaskhalsar. Det är bara fantasin som sätter gränser för var man kan köra. När stan vaknat på allvar är det svårt att särskilja de olika ljuden. Allt smälter samman i det urbana livets kakafoni.
Taxibilarnas färg är grön och de är av märket Toyota. De utgör säkert 90% av stadens bilpark. De allra flesta har ett förflutet som småbil i Europa och när de tjänat ut får de ett andra liv här i Kongo. En uttjänad bil i Europa kan säkert göra många tusen km än som taxi i en stad som Brazzaville. Det är inte ovanligt att man ser dekaler i bakrutan som skvallrar om att fordonet genomlevt sitt första liv i Sverige i Danmark eller Norge.
Det är inte bara taxibilarnas gröna färg som gjort att Brazzaville kallas för den gröna staden, ”Brazzaville – la verte”. Staden är lummig där åldriga träd ramar in byggnader och avenyer. Brazzaville är en stad som andas, här finns en naturlig lunga av träd som fått vara ifred för både inbördeskrig och överambitiösa stadsplanerare. Grönskan ger ett välkomnande intryck. Staden lever och andas. Luftföroreningar tas här till dels hand om på ett naturligt sätt.
Den gula färgen är också ett vanligt inslag i gatubilden. 25 liters gula platsdunkar ses överallt och finns över allt. Under vår trappa står exempelvis 8 av dem. Ursprungligen har dessa gjort en lång resa från Asien och Malaysia över haven till Kongo och Brazzaville. De kom inte tomma men var fyllda av palmolja. Lite märkligt kan tyckas när oljepalmen har en naturlig växtmiljö här i landet och förr fanns här också plantager för oljeutvinning. Idag har dessa slagits ut genom marknadskrafternas spel och oljan importeras i stället i stora kvantiteter till landet. När matoljan väl använts kommer dunkarna in i ett återbruk där de framförallt nyttjas till att hämta och förvara hushållsvatten . Vattenledningsnätet här har sett bättre dagar och människorna är ständigt på jakt efter vatten. Vattenbärare och vattenkörare är en växande yrkeskår och deras kännemärke är den gula plastdunken.
Den röda färgen hör till det förgångna och påminner om tiden då landet var folkrepublik. De flesta röda skyltar från den tiden är numera övermålade men många människor är fortfarande präglade av det tidigare samhällsskickets ideal och tänket i femårsplaner påverkar till viss passivitet. De panafrikanska färgerna rött gult och grönt utgör färgsättning i landets vackra flagga och även om Brazzaville är färgsprakande på många sätt inte minst genom invånarnas varierande sätt att kläda sig är det dock färgerna, grönt, gult och rött som utmärker sig.

Peter Wärnelid,                                                                                                     Regionssekreterare för Afrika

• Dela