Därför går jag i Prideparaden – trots allt

Publicerat 

Jag är ingen paradmänniska. Dels trivs jag bättre med att lyssna och föra samtal än med att proklamera. Dels uttrycks det alltid i en stor manifestation många olika åsikter, också sådana jag inte delar och helst inte förknippas med. Att gå i en parad är för mig att lämna min bekvämlighetszon. Ändå går jag med glädje och ödmjukhet tillsammans med andra kristna i Pridefestivalens parad i år igen.

Den största anledningen är kanske samtidigt den tyngsta, enklaste, sorgligaste och mest oemotståndliga: Jag går för att jag kan. Många människor i vår värld skulle riskera livet om de öppet visade att de älskar någon av samma kön eller var ärliga om sin könsöverskridande identitet. Människor fryses ut, torteras, döms till döden. Jag går för deras skull som inte kan.

Men jag går också av tacksamhet. När jag själv deltagit i gudstjänster och andra sammanhang för HBTQ-personer har jag mött en enorm värme och kärlek, trots att jag tillhör den ”norm” som ofta blir förtryckande för HBTQ-personer. Jag har fått smaka på hur det känns att vara i minoritet – men inte bli ifrågasatt. Gud har lärt mig så mycket om kärlek och kristen gemenskap genom den kristna HBTQ-rörelsen. Jag går med en sång av tacksamhet.

Och jag går för att uttrycka mitt stöd. I ett sekulariserat land som Sverige är det inte alltid lätt att vara tydlig med sin tro. Mitt i pridefestivalens vimmel finns människor som med värme och öppenhet talar om evangeliet; om Guds befriande kärlek och alla människors lika värde. Jag går för att Guds kärlek förvandlar mitt liv och för jag att jag tror att den kärlek som befriar och bär mig räcker för så många fler.

Jenny Dobers, regional kyrkoledare