Det måste hålla när det värsta händer – om kyrkor och jubileum

Publicerat 

Vi satt i en oändligt vacker kyrkolokal. Föreläsaren berättade och jag ville kaskadgråta, helst lägga mig på golvet. Jag gjorde det inte, men när han avslutat och dansarna och musikern tagit över i en improvisation över ”Kornet har sin vila”, från död till liv, ville jag vara tyst, och förbli tyst, besinna, hantera.

Föreläsaren berättade om det som var oändligt smärtsamt, men också igenkänningsbart. Hans lidande är dock bråddjupt. Han förlorade sitt lilla barn i cancer och därefter sin fru i en svår stroke och lämnades ensam kvar. När deras treåring blev sjuk bestämde sig föräldrarna tidigt för att berätta, skriva. Kommentarerna på deras blogg strömmade in. De fick hälsningar som ”vi tänker på er”, ”jag tror inte men ber ändå”, eller ”vi ber för er”, ”ni finns i våra förböner”.

Alla dessa kommentarer, tankar och böner blev som en vall omkring dem när de var på sjukhuset med sin döende son. Människor, oavsett om de var troende eller inte, utgjorde kyrkan, sa han, den mycket lärde teologen. Anden frågar inte efter tro utan skapar och formar omsorgens starka gemenskap, den som bär genom sorgen, oavsett vad människor själva har för uppfattningar. Han berättade hur han själv fick möta döden tidigt i livet och redan då bestämde sig för att teologin måste klara ett orubbligt kriterium: att hålla även när det värsta händer.

Jag grät för att jag kände igen när Patrik Hagman föreläste på Vetekornsdagarna – dagar med teologi, gudstjänst, dans och musik – arrangerat av Equmeniakyrkan, Immanuelkyrkan och studieförbundet Bilda. Det han beskrev har varit så också för mig och oss i tider av svåra händelser, bottenlös oro, sjukdom, våld och hjälplöshet. Förbönerna. Omsorgerna. Känslan av att vara buren, att på ett förunderligt sätt mitt i kaos glimtvis ändå känna lugn. Men jag grät även för att jag under den senaste tiden brottats med frågor om var kyrkan är, för vem, och vad som händer om den inte finns, likaså vad som händer när den finns.

När kyrkan inte finns, med människors och Guds omsorger, förbönerna, Guds närvaro och beskydd, vad händer då? Vad händer med den som har flyttat långt hemifrån och fortfarande är mycket ung, skyddslös, utlämnad, om inte kyrkan är där, ens finns där? Är den personen förlorad då och på vilket sätt i så fall förlorad? När vi beskriver kyrkan och församlingen med vackra ord som gemenskap, Kristi kropp kan vi få det låta som att den synliga kyrkan är svaret på allt. Vi gläds över religionernas återkomst, dess nya synlighet och vill gärna framhålla kyrkans omistlighet. Men om kyrkan är svaret på allt och omistlig: Vad händer med den som inte är med i kyrkans gemenskap? Vad händer för den som inte är välkommen i kyrkans gemenskap, den som inte klarar av förutsättningarna för gemenskapen och för den som råkar bo där det inte ens finns någon kyrklig gemenskap?

Frikyrkorna har jubilerat och firat 100 år av samverkan. I Sverige använder vi begreppet ”frikyrkor” för de protestantiska reformatoriska, baptistiska, metodistiska och pentekostala kyrkor som växte fram i slutet av 1800-talet. Deras tillväxt gick hand i hand med folkrörelserna och de bidrog i allra högsta grad till frigörelse från enhetssamhälle, enhetskyrka, underordning, klass-samhälle till personlig tro, samhällsbygge, lika och allmän rösträtt, bildning, utbildning och folkrörelseengagemang. Att de kallas frikyrkor beror till stor del av att detta; viljan till frihet från statskyrkans maktutövning, men också frihet för individen att läsa själv, bemyndigas, frigöras till ansvar. Idag är formellt alla kyrkor fria, men den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna heter just så, trots att även de är fria kyrkor. Den lutherska kyrkan heter Svenska kyrkan, trots att de finns många andra kyrkor i Sverige. Svenska kyrkan är fortfarande i absolut majoritet och för många lika med Kyrkan med stort k. De andra är ”de andra”, något annat. I andra delar av världen ser det inte så ut. Det ser olika ut, men metodistiska kyrkor är metodistiska kyrkor och lutherska kyrkor är lutherska osv.

Ett problem med begreppet ”frikyrka” är prefixet ”fri” som riskerar att signalera ”inte” kyrka. Journalister rapporterar att något hänt i en frikyrka, inte i en kyrka, som att det inte är en riktig kyrka. Vanliga sekulariserade svenskar vet att det finns en kyrka i Sverige, eventuellt ytterligare något annat som tydligen är frikyrka.

Vi frikyrkor får vara tacksamma över de som gått före, det vi har åstadkommit men får också lita på att även vi är kyrka. Vi är det tillsammans med andra kyrkor, delar av den världsvida kyrkan. När Kyrkornas Världsråd nu firar 70-år av samverkan vid en stor ekumenisk helg i Uppsala om en dryg vecka i samband med ytterligare ett jubilerande av det stora s.k 68-mötet i Uppsala, har vi än större anledning att se oss som delar i Guds kyrka. I vår tid behöver världen samverkan, enhetsbyggande, tillit och gemensamt arbete, inte mer av fraktioner, konkurrens och protektionism.

Författaren Jonas Gardell har nyligen skrivit en personlig bok om sin mamma, den frikyrkliga, hon som var medlem i Baptistsamfundet. När han intervjuades i Svenska Dagbladet för en tid sedan, sa han att frikyrkans och existentialismen har mycket gemensamt; ”de är båda ett slags framgångsteologier… De är bra att ha när det går bra för en, svårare när man håller på och kantrar.”

Så poängterar han att omsorgen om de svaga är stor, men de svaga alltid är de andra. Själv måste man vara stark. Man ska också förvalta sitt pund. Eftersom livet ska levas som ett vittnesbörd om Gud blir varje förlust ett tecken på bristande tro. ”Det är en förklaringsmodell som är nästan omöjlig att leva med när man börjar lida nederlag, som min mamma gjorde, och som sedan utvecklades till missbruk, psykisk ohälsa och demens.” Den som växer upp i frikyrkan skolas in i att alltid se sig själv som resurs i relation till andra, sa han.

När frikyrkor jubilerar och när världens kyrkor samlas för att hedra långt enhetsarbete behöver vi även minnas sprickorna. Både för försoningsprocessens skull i sig, och för uppdragets skull. Frikyrkornas historia rymmer även smärta och skuld. Vi vet att många har skadats längs vägen. Församlingar har uteslutit medlemmar, krävt offentliga bekännelser. Vi har delat upp tillvaron i vi och dem, predikat rädsla, varit dåliga på verklig mångfald, inte alltid varit tydliga samhällsaktörer, delaktiga, utan emellanåt dragit oss undan ”världen”, känt oss som förmer. Vi har alltför ofta varit de starkas gemenskap, verksamheternas, framgångarnas. Vi har mycket kvar att lära om att vara en gemenskap för alla, oavsett. Vi har mycket kvar att upptäcka kring församlingen och kyrkan som Guds gåva, något vi alla tar emot.

Vi behöver ge rum för sårbarhet, visa att kyrkan inte hålls samman av medlemmarnas starka gemenskap utan av Jesus Kristus som har sår i sina händer. Så skapas möjligheter till förnyad tro, hopp, helande och ett fördjupat och självklart engagemang för den här världen. Paulus skriver till Korinthierna: ”Min nåd är allt du behöver. Kraft görs fullkomlig i svaghet. Tre gånger har jag bett Herren att den skall lämna mig i fred. Men han svarade: Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:9-10)

När Hagman föreläste grät jag också av tacksamhet. Jag visste att kyrkan nu finns för den person som nyss flyttat långt hemifrån. Det finns en liten (frikyrko) församling där och en pastor som bryr sig om, visar omsorg och ger människovärdighet. Pastorn hade också redan skickat mig en hälsning: ”Du ska veta att vi är många nu som ber för den du tänker på”.

Sofia Camnerin
biträdande kyrkoledare

#frifo2018 #uppsala2018 #vetekornsdagar #bilda #frikyrkor #ekumenik #lidande #hopp #fsr100