För några veckor sedan hade jag förmånen att få hålla i en konfirmationslektion om nattvarden. Detta märkliga där Guds stora berättelse faktiskt bokstavligen får ta plats – vår plats. Vi talade om olika viktiga kristna grundteman som görs synliga i nattvarden. Efteråt frågade vi oss om det fanns något tema som tilltalade oss lite extra, i alla fall just nu. Många av konfirmanderna sa med tydlighet att nattvardens budskap om förlåtelse var det som talade starkast till dem. Ungdomarna påminde mig om att detta med erbjudandet om förlåtelse är långt mer än en klyscha eller dogm. Det rör vid en livsnerv hos oss.
När jag nu läser Matteusevangeliets berättelse om Jesus och lärjungarnas sista påskdagar tillsammans lyser därför orden om förlåtelse lite extra starkt för mig. ”Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matt 26:28) De är på många sätt omöjliga ord; krångliga, ogenomträngliga. Men konfirmanderna lärde mig att inte skynda förbi dem. Syndernas förlåtelse. De orden rymmer förstås också ett av den kristna påskens allra viktigaste ärende.
Liksom nattvarden flätar samman flera teman, så är också påskens passionsberättelse en berättelse om livet i dess helhet, en berättelse för verkliga platser i livet. Skulle du kunna välja något tema som tilltalar dig lite extra, i alla fall just nu? Kanske blir det lättare om du får välja en plats?
Jag skulle nog välja Getsemane. När jag lider med en medmänniskas ångest eller fastnar i vånda för egen del är det avgörande för mig att veta att Gud själv varit där. I ångestens mörker.
Jag skulle också kunna välja utgången till översteprästens palats. Det är där Petrus gråter bittert efter att ha förnekat Jesus tre gånger. Jag behöver en plats för besvikelse över egna brutna ideal.
Får jag välja en plats till blir det Pilatus residens. Med en hel vaktskara kring sig hånas och torteras Jesus. Och jag tänker att också i krigsmakters tortyrkammare eller när sjukdomar skapar fysisk smärta är Jesus nära, erfaren.
Jag älskar förstås också platsen framför den tomma graven. Där gryning drabbas av blixtrande ljus. Där allt är överraskning och ingenting kan förklaras men ändå är sant. Där både bävan och glädje ryms. Där uppståndelse – och förlåtelse – är ett faktum.
Vilken är din plats i påsken – och påskens plats i dig?
/Jenny Dobers, regional kyrkoledare
