Ecuador 6 veckor efter jordbävningen

Mer än sex veckor har gått, världen har glömt jordbävningen i Ecuador men inte vi. Det har dock inte blivit mycket bloggande, för mycket att göra och för mycket trötthet i kroppen.

En fråga som ligger och gnager hos många är varför? Varför skakade jorden så att så många hus rasade (runt 7000 enligt offentliga siffror, antagligen fler) och så många människor dog (runt 700 enligt offentliga siffror, mycket mer enligt de som varit nära katastrofen)? Då handlar det inte om det vetenskapliga varför, att kontinentalplattorna rör på sig, utan det teologiska varför, vem är skyldig? Och jag hör förklaringarna, allt från att detta är Guds sätt att straffa de ljumma katolikerna till att Gud vill skaka om oss lite så vi riktar blicken mot Honom.

Att många söker Gud i dessa tider är ett faktum, men att säga att Gud av den anledningen agerade genom en jordbävning är teologiskt komplicerat. Flera predikningar i El Shaddai, inte bara mina, har handlat om spänningen mellan den Gud som gör och den Gud som tillåter. Och i den spänningen får vi hitta vägar framåt, för att relatera till Gud och fortsätta leva.
Om vi är oense om den teologiska reflexionen så är vi mer ense om den teologiska praktiken, som Pactokyrka i Ecuador. Det har varit självklart att med en gång arbeta, och arbeta hårt, för de drabbade, kristna eller inte. För några veckor sedan medverkade jag på en pastorsamling i Portoviejo där World Vision och lokala pastorer var samlade. Flera pastorers fokus var de egna behoven, förväntan på hjälp till den lokala församlingen, och få av dem hade under den första månaden av kris agerat utåt, förutom genom att predika. Med viss sorg över denna teologiska praktik och samtidigt viss stolthet över vår grundmurade övertygelse om Evangélio Integral kunde jag berätta att vi delat ut mat till många hundra, att vi har skapat och upprätthållt ett krisboende för ca 50 personer från Pedernales, att vi i Manta delade ut lagad mat till ca 200 personer per dag, att vi kontinuerligt arbetade med psykologer och terapeuter i de drabbade zonerna, att vi skickat ungdomar för att genom lek arbeta terapeutiskt med drabbade barn samt att vi arbetat med läkarteam på många olika platser (vi har nu genomfört läkarbrigader på 10 platser och tagit emot ca 1470 patienter). World Vision bad oss stanna kvar efter mötet för att hitta gemensamma strategier.

Andrea har arbetat nära drabbade kvinnor i Manta, framför allt som terapeut men för någon vecka sedan höll hon i en kurs i bakning. Runt 50 kvinnor var med och en av dem berättade att många kommer och predikar med ord, men Pactokyrkan har också predikat genom omsorg och kärlek. Bra betyg på det vi gör.

Krisboendet för personerna från Pedernales har nu upphört, då de har återvänt till resterna av sin stad, men allt annat kommer vi fortsätta med. Vi lämnar dock en intensiv fas och går vidare i ett långsiktigt arbete, där utdelande av mat och läkarbesök fortsätter vara ett behov, men inte lika akut. Nu strukturerar vi arbetet med utbildning och stöd till småföretagande, för att aktivera ekonomin. Vi tittar också på nya metoder för konstruktion, där vi bland annat, genom en broder, kan erbjuda ekologiska hygieniska toaletter. (Han arbetar nära svenska uppfinnare och ingenjörer och vi väntar på fler metoder för att erbjuda något bättre än de tillfälliga hus som nu byggs av många aktörer.) Behoven av samtalsstöd och terapi fortgår och Gunilla Eliasson, missionsarbetare i Guayaquil, är en enorm resurs för oss.

Behoven i Pedernales är stora, kyrkan behöver rivas och byggas på nytt, och många syskon är utan hus. Vi letar just nu efter en lämplig pastor för att kunna bistå församlingen där under åtminstone 12 månader.

Tack för det stöd vi känner från många av er. Fortsätt be för Ecuador!

Paz
Petter

• Dela