Ett fängelse kan se ut på många olika sätt
Publicerat 22 oktober, 2014
Observera
Denna text publicerades första gången den 22 oktober, 2014. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
I Equmeniakyrkan finns ett 50-tal medarbetare som arbetar inom Kriminalvården. Denna vecka gästbloggar Carin Hemmati som är församlingsföreståndare i Hallundakyrkan och som nyligen också börjat arbeta deltid som fängelsepastor.
Kanske kommer du att tänka på en film du sett. Långa korridorer, tunga dörrar, vakter med nycklar och fångar inlåsta i sina celler.
Ett annat fängelse kan vara byggt, som det står i nr 289 i vår sångbok, av rädslans stenar, av fördomar, okunskap och förtryck. Fångdräkten kan vara vårt eget knutna jag, vår skuld och vår skam, eller en människas negativa attityd gentemot oss.
Frihet är kanske det mest eftersträvansvärda för alla människor, över hela jorden. Det är svårt att riktigt uppskatta friheten när den är så självklar som för de flesta av oss här i Sverige.
I somras lyssnade jag på boken ”Ögonblick som förändrar livet” av Annika Östberg, som satt 28 år i amerikanskt fängelse. Sedan 2009 finns hon åter i Sverige och sedan drygt två år är hon en fri kvinna.
Det som bla slog mej i den boken var hur inhumant fångarna behandlades, inte som människor, utan som saker. Annika berättar att det var den starka vänskapen kvinnor emellan och Gudstron som hjälpte henne att orka.
I Sverige finns det 47 fängelser. Sex av dem är för kvinnor, som bara utgör ca 5% av alla intagna.
Runt om på landets fängelser och även häkten jobbar ca 150 pastorer/präster och diakoner. Det blir sammanlagt drygt 40 heltider, då de allra flesta har en deltidstjänst.
I början av oktober hade Kriminalvården i Sverige besök av en delegation från USA, för att dela erfarenheter och jämföra sina verksamheter. ”Svensk kriminalvård står för värdighet, respekt och empati”, uttryckte sej en av de utländska besökarna.
Frågar du en intagen på ett svenskt fängelse får du säkert höra något annat.
De pastorer/präster och diakoner som jobbar på häkten och fängelser gör det inom NAV, Nämnden för andlig vård, under Kriminalvården och Sveriges Kristna Råd, men är samtidigt knutna till en lokal församling.
Sedan 1 september arbetar jag 50% på Färingsö, en kvinnoanstalt med ca 35 intagna och Svartsjö med sina ca 65 män. De båda anstalterna ligger i Ekerö kommun, på Färingsö och har bara en kohage mellan sej.
Det som slagit mej under denna tid är hur sant det är, att det inte finns något ”vi och dom”. Vem väljer sina föräldrar, arv eller uppväxtmiljö? Livet kommer till oss, men samtidigt kan vi inte bortse från det ansvar vi alla har som människor, att göra goda val, både för oss själv och för andra. Men klart är att förutsättningarna är oerhört olika och väldigt orättvisa, människor emellan.
Det är mycket frustration och mycket längtan jag möter, behov att få dela och berätta. ”Kyrkan är de enda som bryr sej om oss”, sa en man på Svartsjö. ”Ingen annan från samhället kommer ju och hälsar på oss”, sa han.
När jag jobbade min första helg, nyligen, erbjöd jag Sinnesro-gudstjänst med ljuständning. Då berättade jag om den Förlorade sonen från Lukas 15. Det finns många bottnar och poänger i den berättelsen, men det jag ville lyfta fram var Guds kärlek, Guds gränslösa kärlek. Den kärleken som kan göra oss fria, oavsett om vi sitter bakom lås och bom eller vandrar fritt ute i samhället.
Den Jesus gör fri, han/hon är verkligen fri! (Joh 8:36)
