För Gud är alla levande

Publicerat 

När jag var 32 år dog min mamma, hastigt och oväntat. Jag minns tomheten, sorgen och saknaden. Jag tyckte också att det kändes konstigt, även om jag förstås visste att tillvaron ser ut på det här sättet.

När som helst händer det oväntade och ingen av oss har egentligen en aning om hur framtiden ser ut. En dag ska vi alla dö men alla andra dagar ska vi inte göra det och dessa dagar är fyllda av gåvor, uppgifter och också sådant vi helst hade önskat slippa.

Allhelgonahelgen påminner oss om att döden hör till livet. Vi minns de som gått före, vi kanske tänker en tanke på vår egen död, och vi påminns om att djupt inne hos många av oss finns ett hopp om himmel, evighet och återseende.

För Gud är alla levande säger Jesus i Lukasevangeliet. Det kan man läsa som att de som inte längre lever, trots allt lever hos Gud. Så vill jag tänka idag när vi återigen går in i den helg som betyder så mycket för så många.

Det sägs ibland att allhelgonahelgen blivit större än första advent, när det handlar om vad vi gör och hur vi tänker. Det räcker med att besöka en kyrkogård på kvällen, så förstår vi att tacksamheten och hoppet är två av människans starkaste uttrycksformer.

När jag var 32 år var jag både son och pastor. På grund av olika omständigheter blev det så att jag själv förrättade min mors begravning. Det var inte så genomtänkt, men så blir det ibland när tillvaron vänds uppochner. Jag skulle hålla ihop gudstjänsten, och sörja fick jag göra efteråt.

Sorgen behöver ha sin tid, liksom tacksamheten och hoppet. Livet har sin utmätta tid och sedan kommer döden. Men för Gud är alla levande.

Jag ber att Guds välsignelse ska omsluta dig som läser, du som saknar, du som är rädd och du som tänder ditt ljus i allhelgonatid.

Olle Alkholm
biträdande kyrkoledare