Försoning berör både det lilla och det stora

Observera

Denna text publicerades första gången den 12 september, 2015. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

När jag skriver det här pågår en flyktingmanifestation i Lund. Torget är fyllt av människor som vill visa gästfrihet, mobilisera och förändra. Samtidigt samlas ett drygt hundratal personer till en nationell ekumenisk pilgrimskonferens i Lund. Temat för konferensen är ”barmhärtighetens väg”. Denna konferens är också en av stationerna på den ekumeniska pilgrimsvandringen som just nu är på väg mot det stora klimatmötet i Paris.

Allt detta händer samtidigt och allt hör ihop. Jag brukar säga, och har sagt det igen under min föreläsning här på riksmötet; att det stora och det lilla/nära/livsnära hör ihop. Därför har jag arbetat med teologi ur ett livsnära perspektiv. Jag har särskilt intresserat mig för frågor om försoning. Möjligen för att försoning berör både just det livsnära och det stora. Försoning handlar om vardagskamper och erfarenheter, men också om stora skeenden och händelser. Försoning berör konflikter, sorger, lidande, skuld och besvikelser i nära relationer och det egna livet, men också de stora sammanhangen; världskonflikter, klimatförändringar, konsekvenser av översvämningar och vattenbrist. Det berör krig mellan länder och folkgrupper, människor på flykt och allt mellan det stora och det lilla. På samma sätt är försoning ett begrepp som kan användas både i mer allmänmänsklig mening och i teologisk mening. Försoning i kristen mening handlar även om vem Gud är, hur Gud handlar i ljuset av människors skuld, världens lidande, olyckor och om vem kristen tro säger att Jesus är och vad det betyder att Jesus dör på ett kors och uppstår igen.

I morgon firas gudstjänster på temat ”Ett är nödvändigt”. I kyrkorna kommer vi läsa om hur Jesus säger åt sina lärjungar att först söka Guds rike och Guds rättfärdighet. Sen ska det andra ordna sig (Matt 6:33f). Det är lättare sagt än gjort, men det blir också en tydning av hur det stora och det lilla hör ihop. För när livet koncentreras, stramas åt, skärps blicken. Vi ser klarare vad som egentligen är viktigt, vad som är nödvändigt. Detta kan vi erfara i det livsnära sammanhanget, när livet av olika anledningar smalnar av, som när sjukdomen drabbar eller ett trauma inträffar. Vi kan erfara det i stora händelser, katastrofer. Som när flyktingarna inte längre kan vara en anonym massa för oss, något att packetera och förhålla sig till på distans, utan blir människor som tar gestalt framför oss, blir personer med ansikten och namn. Vi ser klarare och kommer till insikt om att allt det vi i övrigt låter oss slukas av, stressas upp av, är tämligen oviktigt i sammanhanget. Vi har sett det på nära håll den senaste veckan. Hur Sverige och världen vaknat i ljuset tids största katastrof. För när livet koncentreras, stramas åt, får vi lättare att värdera, skilja oviktigt från viktigt.

Pilgrimen väljer den avskalade vägen medvetet. Jag tror de som är ute på pilgrimsvandring just nu får insikter i vad som är mest nödvändigt. Jag tror också att de i sitt vandrande erfar Gud som medvandrande. Som Gud som aldrig överger. Som Gud som i Jesus är med-lidare, med-glädjare och med-kämpare med sin mänsklighet. Pilgrimerna övar sig definitivt i att gå med och för varandra, bära varandras och världens bördor för att sen också omsätta det i praktisk handling. Det har jag fått påminnelser om under seminarier här under dagen.

När livet stramas åt – skärps blicken. Vi får lättare att prioritera, men också lättare att inse att ”allt det andra” också finns där, samtidigt (Matt 6:33). Det som räcks till oss i det stora och det lilla, som omöjlig bekymmerslöshet. Den som endast kan vara gudomlig.

Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:33-34)