Första advent – en tid att söka vad som är rätt

Ett tänt stearinljus

”Ställ inte in, ställ om.” ”Håll i, håll ut.” Uttrycken är vid det här laget välkända. De har gjort en raketkarriär in i vårt ordförråd, blivit bevingade och redan nått avdelningen för klyschor. För många väcker de nu trötthet snarare än engagemang.

Men det är med dessa uttryck som med alla slitna ord – de föddes inte som klyschor. I sin linda var de djupt meningsfulla. Och egentligen bär de alltid djupast samma kraft. De är i varje tid möjliga att återerövra. När coronavåren blivit coronahöst och går mot sin coronaadvent är det dags. Att återerövra.

Det finns mycket vi inte vet. Och mycket vi inte förstår. Mycket energi går åt till att försöka tolka råden, avgöra vad vi kan göra, när vi måste avstå. Betyder 8 åtta eller möjligen 8+ ? Menar vi 50 eller kanske några till? Är utomhus som inomhus?

”Följ folkhälsomyndighetens råd, leta inte kryphål, obstruera inte.” ”Ställ in, boka av, skjut upp”. Ta ansvar. Ja, visst vill vi det, men hur kan vi bli trygga med att vi inte gör fel?

Kanske är det dags, ungefär nu, när vi tänder våra första adventsljus och förbereder oss inför inkarnationens mysterium: dags att släppa något av fokuset på hur vi kan undgå fel för att mer söka vad som är rätt.

Låt oss inte ödsla energi på hur långt vi kan tänja gränserna. Som kyrkor ska vi fortsatt vara förebilder i att noggrant och respektfullt följa myndigheternas råd och rekommendationer, av kärlek till våra medmänniskor. Men låt oss inte heller slösa kraft på uppgivenhet eller frustration över vad vi inte kan göra. Istället bör vi stanna upp, ta ett andetag eller två, och ställa oss frågan: Vad är viktigast? Vad är vårt kärnbudskap?

Kanske ryms det mesta i budet: ”Du skall älska Herren din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”?

Vi som i kyrkan också vanligtvis möter människor vid livets början och slut – låt oss stå kvar. Härbärgera den trygghet vårt samhälle behöver. Och låt oss varsamt förvalta det finaste av alla palindromer: tillit. Det kan läsas bakifrån eller framifrån. Betraktas från mörkrets horisont eller ur ljusets perspektiv. Det blir ändå samma ord och samma budskap. tilliT. Vi är här, kvar. Men framför allt: Gud är här. Sprängfylld av kärlek. Hjärta, själ, kraft, förstånd – allt omslutet, genomsyrat och buret av kärlek.

Vi kyrkoledare möter och delar mycket oro och många frågor från församlingar och medarbetare. Men vi får också del av berättelser om närvaro, lågmäld energi och kreativitet. Ni församlingar visar att det är möjligt att mötas trots allt. Gudstjänstlivet fortsätter – om än med smärtsamt tomma kyrkolokaler. Det är inte bara fint utan viktigt på riktigt. Vi ser er visa medmänsklighet på både gammeldags och nya sätt. Ni berättar om nya relationer som skapats. Mitt i all instängdhet föds också frihet när nya människor hör nya tilltal från evangeliet. Ibland du, ibland jag. Vi ser hur vi som kyrkor bekänner när vi brustit i vår omsorg och vi ser modet att tro på förlåtelsen, nåden, och försöka igen. För målet måste vara att ingen blir bortglömd, lämnad ensam.

När livet skalas av skymtar också sådant vi förut inte sett. Bönen får förnyat djup. Gemenskapen ges den uppskattning den förtjänar. Längtan efter det vi saknar har släktskap med andra generationers diaspora – att drabbas av ofrivillig distans från Guds folk och hus.

Ni gör inte bara det som liksom blir kvar efter allt som krisen berövat oss. Ni hittar nya vägar. Vägar som vi kommer kunna fortsätta trampa när krisen är över. Det står nog klart att allt inte kommer bli som förut. Till det nya läget efter pandemin ska vi också ta med det vi lärt. Relationer vi skapat. Insikter vi vunnit. Metoder vi lärt. Förlåtelsen som upprättat.

Ursäkta de slitna orden, men: Ställ inte in, ställ om. Håll i, håll ut.
För människors och skapelsens skull. För evangeliets skull.

För som det sägs med de nästintill obegripligt kaxiga orden i episteltexten från första advent: Natten går mot sitt slut och dagen är nära.

Jenny Dobers och Johan Einarsson, regionala kyrkoledare