Vi har fått brev från två av våra idrottsvolontärer på Idrottsskolorna i Kongo.

Bonjour!

Nu har vi varit här i två månader! Och livet rullar på här i Kongo Brazzaville, träningen är igång på allvar och vi har verkligen kommit in i rutinerna här. På måndagar, onsdagar och fredagar har vi haft kurs i franska. Kursen avslutades idag och Olof har gjort bra framsteg när det handlar om att förstå och uppfatta vad folk säger, men det är lite knepigt med talet. Det tar sin lilla tid att lära sig ett helt nytt språk, men han gör bra framsteg och han kan ta sig fram med de ord han kan och lite engelska. Eftersom att jag redan har studerat franska, känner jag att kursen är lite för enkel för mig, men repetition av grunderna, tillsammans med det vardagliga talet i familjen och på Gothia har gjort att jag kan ta mig fram bra med språket.

När det kommer till träningen på Gothia har vi lite olika ansvar, jag är ansvarig för fysträningen och cirkulerar i alla grupper, medan Olof hjälper till med fotbollen. Jag har även fått se lite hur det fungerar med gymnastiken och hjälper därför till och lär de små barnen lite enkel gymnastik. Jag är ju som sagt inte gymnast, men tillsammans med de andra coachernas hjälp så brukar jag ta en egen liten grupp och lära dem hur man gör kullerbyttor och sådant. På måndagar spelar jag fotboll med den äldsta gruppen, på tisdagar har jag lite fys med gymnastikgruppen, på onsdagar vilar jag, på torsdagar har jag gymnastik, fredagar spelar jag fotboll med 14-års gruppen och på lördagar har jag volleyboll.

Det är roligt att få se arbetet i alla grupper och se hur de olika tränarna jobbar, och att även se alla barnen få träna och inte bara en liten grupp. Jag lär mig dessutom både fotboll, gymnastik och volleyboll vilket bara är en bonus. Just nu är det dock väldigt mycket malaria som cirkulerar, eftersom att det är regnperiod så blir det mycket små pölar på vägarna vilket myggorna gillar, därför blir det väldigt mycket myggor och därför väldigt mycket malaria. Just nu har 3 stycken av coacherna malaria, men de dyker ändå upp på träningarna. Malaria är verkligen vardag här, så fort man ser någon som är sjuk så är det malaria nästan varje gång. Under den senaste månaden har Olof varit sjuk, han hade denguefeber under en hel veckas tid. Denguefeber är nästan som malaria, men det är inte riktigt samma sak. Det kallas för break a bone fever, eftersom att det känns som att alla ben i kroppen går sönder. Olof hade väldigt ont, men besökte sjukhuset tillsammans med Anne Sundberg och är nu helt återställd. Jag har klarat mig undan sjukdom väldigt bra och håller tummarna för att det ska hålla i sig.

Utanför Gothia så har jag gått med i kören Zola som en syster i min familj och även mamman (som jag inte har träffat än, då hon är i Frankrike) är med i. Jag har inte hunnit vara med så många gånger än och sångerna är på Kikongo, så jag förstår inte så mycket, men det är roligt ändå. Det känns viktigt att göra det bästa av min tid här och se så mycket olika saker som möjligt.

Näst på agendan har vi julafton den 24 december som firas tillsammans med Anne och Carl Sundberg som är missionärer och ansvariga för oss, samt Ruth och Mamy som varit ansvariga för volontärerna under tidigare år, men också familjen Eriksson som är missionärer i Kinshasa. Det är val i Kinshasa under julhelgen och därför så är det viktigt att familjen hinner över gränsen för säkerhetsskäl, men det är inte helt säker att de hinner över. Den 25 december firar vi jul med familjerna, det ser jag verkligen fram emot eftersom att jag tidigare bara firat traditionell Svensk jul. Till skillnad ifrån volontärerna förra året så får vi inte besök av våra familjer under nyår i år, men vi får besök av förra årets volontär Matilda vilket känns väldigt roligt.

A Bientot! /Elin

---

Hej!

Julafton ligger några dagar bort och det innebär att det nu har gått två månader sedan vi anlände till Kongo-Brazzaville. Jag har fått vara med om mycket sedan jag kom hit. Både roliga och mindre roliga upplevelser. Det har varit allt ifrån sjukdomar till trevliga utflykter utanför storstaden.

Fredagen den 23 november fick jag åka hem ifrån idrottsskolan innan dagen ens hade börjat för att jag kände mig febrig. Tidigt på lördagsmorgonen hämtade Anne Sundberg mig och körde mig till sjukhuset. Det visade sig att jag haft oturen att få denguefeber. Det är en influensaliknande virussjukdom som sprids via myggor och ger hög feber, huvudvärk, kraftig värk i muskler och till sist röda prickiga utslag. Det tog en vecka innan jag var på benen igen och det  var den värsta smärta jag någonsin har upplevt. Det positiva med tiden när jag var sjuk var att jag fick verkligen uppleva den varma, hjärtliga kongolesiska gästfriheten av min familj. Samtliga i familjen, kusiner och andra nära kollade till mig och frågade hur jag mådde. Mamá Pierretre tog hand om mig hela tiden  servade mig med mat, frukt och vatten dag som natt. Hon var som en ängel utan vingar.

Anne Sundberg och Carl Sundberg är två missionärer för Equmeniakyrkan som bor här nere i Kongo Brazzaville. Jag och Elin uppskattar varje gång vi får tid att umgås med dom men inte bara för att det är skönt att prata svenska och att dom är roliga utan dom delar alltid med sig med sina stora erfarenheter av Kongo och många roliga historier. Veckan efter att jag varit sjuk tog dom med sig mig och Elin på biltur utanför staden där vi fick se mycket skog och natur. Vi körde till en dal som kallades ”guds håla”.

Gothia är i full gång och trots att många av tränarna är sjuka så får vi det att funka bra. Sociala aktiviteter leds med lärarna Judi, Alda och Fred. Aktiviteterna varierar mellan brädspel, pyssel, pussel och undervisning om vad som är rätt och fel. Viktiga saker tas upp som att man inte får ta saker från andra eller vara elak men lärarna måste även förklara för eleverna att man måste duscha, tvätta händerna och inte kleta bajs på väggarna. Jag som inte förstår språket helt än fick dubbelkolla med Elin ifall jag verkligen förstod rätt. I träningen har jag blivit tilldelad samtliga grupper inom fotbollen. På grund av min språkbrist så upplever jag det svårt att leda den yngsta gruppen som är 9-11 år. Jag har svårt att kommunicera på ett bra sätt samtidigt som spelarna inte har överflöd av koncentration. Som tur är har jag rutinerade Jacques ”Papá Gothia” med mig på träningarna. Jacques är äldst utav oss alla i tränar gruppen och är ansvarig för magasinet där allt spelarmaterial förvaras. Det är betydligt lättare att leda dom äldre spelarna. När koncentration är större lyckas vi tillsammans kommunicera med en blandning av franska/engelska och att rita i sanden. Fotbollen här nere skiljer sig från hemma i Sverige. Här får vi tränare ständigt påminna spelarna om att använda sig av få tillslag på bollen och vi har ofta regler att dom endast får använda två tillslag under spelet. Trots detta bryter dom ständigt mot den regeln och ska dribbla, finta och visa upp sin teknik med bollen. Lördagen var det stor match emot en annan skola och Gothia lyckades vinna med 4-2. Det jag blev mest förvånad utöver var att spelarna inte firade sina mål.

/Olof

• Dela