Grundläggande värderingar
Publicerat 8 januari, 2016
Observera
Denna text publicerades första gången den 8 januari, 2016. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
På väg genom Stockholms central hör jag som vanligt utropen om att vi inte bör låta några okända hjälpa oss med bagaget. Jag bär min egen lilla ryggsäck upp på tåget och sätter mig och skummar på min läsplatta igenom de större nyhetssajterna och läser om id-kontroller som infördes i måndags mellan Danmark och Sverige. Jag fortsätter till mailen och läser ett meddelande från vår utmärkta regionala kyrkoledare i syd – Charlotte Thaarup – som egentligen rör något annat men där hon också berättar hur det varit att ta sig från sin bostad i Köpenhamn till regionkontoret i Lund.
Det är en annan värld och ett annat Sverige. Låt inga okända hjälpa dig… Men även en del av de som jag nyss uppfattade som kända känns inte alltid som jag trodde de var. I mitt flöde på Twitter och Facebook blir det vanligare och vanligare med inlägg och yttranden som nyss skulle varit otänkbara. Men nu verkar det kunna sägas oemotsagt. Det sker en förvridning av vad som är acceptabelt och rimligt och vi riskerar alla att dras med. Om vi inte sätter stopp. Om vi inte står emot.
2015 har på många sätt varit ett exceptionellt år. Dödligt våld, krig och konflikter har tvingat fler än någonsin på flykt. Flyktingkris kallar vi det här i Europa. Men krisen är inte vår utan tillhör de länder och hundratusentals människor vars hem har bombats, där familjer splittrats och samhällen slagits sönder. När dessa flyktingar, fler än någonsin, söker en fristad i Europa blir det inte vår kris utan snarare ett test på våra värderingar och vår öppenhet. Vad gör vi när allt ställs på sin spets? När värden som vi håller så högt, som öppenhet och att ge skydd åt den som är på flykt, plötsligt kostar på?
När principerna kostar som mest är de som allra viktigast att upprätthålla. Kristna värderingar om att stå upp för den som för tillfället är svag är grundläggande i svensk migrationspolitik. Rätten till att söka asyl och att få skydd från förföljelse och våld är principer som har väglett oss i decennier. Men idag är det fler än någonsin som vill tumma på asylrätten. Nu har till och med id-kontroller införts för att göra det svårare för människor på flykt att ta sig till Sverige och få en fristad här. Det är inga beslut som varit lätta att fatta, det förstår jag. Man har eftersträvat ett andrum för svenska myndigheter och tjänstemän. Situationen är tveklöst en stor ansträngning och utmaning för myndigheter och kommuner, men vi får inte glömma att de människor som flyr har avsevärt större problem och bekymmer än det fåtal kommuner som upplever att taket är nått. Det är när människor desperat bultar på dörren som det är som allra viktigast att vi öppnar den. Det är här fokus ska vara. Det är inte vi som främst behöver ett andrum. Alla verkar vilja fly ansvaret för dem som lämnar förödelse bakom sig och söker en ny framtid. Låt oss visa att vi står fast vid vår uppfattning om alla människors lika värde. Vi har råd att ta emot. Vi kan mer.
Kyrkan och civilsamhället är en mycket betydelsefull del av mottagandet av nyanlända och för integration. Trots allt fortsätter många av oss att hjälpa i en situation som är mer ansträngd än vi tidigare sett. Människor har öppnat sina egna hem, mött flyktingar på perrongerna, gett av sin tid och pengar för att på olika sätt möta behov. Kyrkor och lägergårdar har på ett fantastiskt sätt öppnats och många har erbjudit plats trots att regler och krav gjort det svårare. Vi ser vårt ansvar och vi har visat att vi är villiga att ta det. Men det är svårt. Det borde göras lättare. Istället ser vi hur viljan att hjälpa drunknar i förordningar och försäkringsbolagens enormt höjda självrisker och premier. Vi fråntas möjligheten att ta det ansvar vi är övertygade om att vi måste och kan bära. Vi behöver därför sända ett tydligt budskap till våra politiker, vår riksdag och regering: stå upp för asylrätten och svik inte de allra mest utsatta i en tid när hjälpen behövs som mest! Vi vill ta vårt ansvar och vi har bevisat att vi kan och har förmågan. Gör det möjligt för oss att fortsätta att stå upp för den som är på flykt, den som jagar trygghet.
Tillsammans kan vi.
Lasse Svensson
kyrkoledare Equmeniakyrkan
