Gudsmöte på kyrkogården
Publicerat 16 maj, 2011
Observera
Denna text publicerades första gången den 16 maj, 2011. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Påskdagens morgon 2011 i Bilwi, Nicaragua. Jag blir väckt vid halv fyra på morgonen. Dags att gå till den här dagens första gudstjänst. Jag som främst tycker om att ha på mig byxor, tar på mig kjol, för det är det som är sed här.
Efter den gemensamma gudstjänsten splittras den stora samlingen och vi går till olika gravar.
Jag är med vid fyra olika gravar. Vi sjunger, ber och någon delar med sig av Guds ord vid varje grav.
När jag var här i november förra året så var ansiktena och framförallt ögonen på de ungdomar som överlevde olyckan helt tomma. Nu börjar det lysa liv i ögonen och ansikten igen.
När vi stod där på kyrkogården kämpade vi alla med tårarna. Varför dog dessa unga människor? Det får vi aldrig svar på. Vi fick dock höra det igen, sjunga det ännu en gång och många av oss kände det inne i våra hjärtan: Jesus har tagit på sig vår skuld och han har uppstått!
På kyrkogården i Bilwi och i flera olika gudstjänster och samlingar på Atlantkusten, Nicaragua under mitt besök i april/maj 2011 så fick jag vara med om det fantastiska. Gudsmöten. Håren på mina armar ställer sig upp igen när jag tänker på det. Jag blir glad.
Jag önskar så att fler människor ska få möjligheten att känna glädjen och styrkan i att göra Gudsmöten med andra människor som lever helt andra verkligheter.
Jesus har uppstått för mig. Och för dig. Och för dig. Och för dig. Och för dig. Och för dig.
/ Ulrika Morazán
Latinamerika och Mellanöstern