Hans Dahlgren – Vem är du?

Observera

Denna text publicerades första gången den 24 januari, 2018. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

  1. Vem är du? Kan du ge en liten presentation av dig själv?
    Jag är Hans, drygt 50 år, född och uppvuxen i Härnösand i Ångermanland. Med mycket överskottsenergi i kroppen, som inte passade skolan, blev Brännans IF och baptistförsamlingen två platser som tog emot mig som jag var. Fick vara med om en mycket fin tid i kyrkan under tonårs- och ungdomstiden med stor tonårsverksamhet och en ungdomspastor som betydde mycket för oss alla. Efter avslutat gymnasium, vapenfri värnplikt och arbete inom sjukvården blev det Betelseminariet, Svenska Baptistsamfundets pastorsutbildning. Det har blivit mycket idrott men också mycket sång och musik genom åren. Studietiden på seminariet kompletterades med busskörning i huvudstaden.

I Norrmalmskyrkans ungdomskör träffade jag min fru Anna-Karin. Vi har sedan dess följts åt och fått två barn som nu är vuxna.

  1. Vad har du haft för tjänster hittills som pastor? Vilka är dina erfarenheter? I två omgångar har vi arbetat utomlands. Först blev det Denia i Spanien ett år. Som ung nyutexaminerad fick jag ta ansvar för volontärsteam som pastor och verksamhetsledare. Åtta år senare blev det Ecuador, denna gång för dåvarande SMU och SMF. Metod- och organisationsutveckling stod det i tjänstebeskrivningen. Det blev många veckor och helger fyllda med ledarutbildningar, läger och församlingsbesök. Vi lämnade material och ett fungerande scoutarbete efter oss till vår systerkyrka. Det blev tre år där innan vi återvände och landade i Borås hösten 2001. Mellan åren 91-97 var jag ungdomspastor i Kristiansborgskyrkan, baptistförsamlingen i Västerås. Nu har jag skaffat mig erfarenheten att vara på en och samma plats under en lång period. Det hann bli nästan hela 17 år som pastor och föreståndare här i Borås och Bodakyrkan. Familjen landade och jag har trivts i församlingen. Dessutom har församlingen varit generös mot mig, jag har fått stor frihet att engagera mig i samfundet, både nationellt och regionalt. Jag har bland annat varit nfu-handledare och på senare tid kontaktpastor. De har även låtit mig resa ut som skolledare för Apg29 under kortare perioder. Allt för att låta mig förkovras och hämta inspiration för att tillföra något utifrån in i vårt sammanhang. Det har varit bärande för både mig och församlingen. De sista tre åren har jag dels läst grundutbildning till terapeut med psykodynamisk inriktning vid St Lukas, samt haft delad tjänst i församling och kriminalvården.
  2. Du ska nu börja tjänsten som Församlingsutvecklare i region väst. Hur ser du på det nya uppdraget? Det känns som ett mycket fint uppdrag och jag är oerhört nyfiken på vad det kommer att innebära. Jag ser fram emot att få möta medarbetare och församlingar runt om i vår region, lära känna dem och se hur man har det. Viktigt är ju att vi som församlingar får känna att vi hör ihop, att vi kan berika varandra med erfarenheter och konkreta projekt. Att kunna vara en del av det arbete som underlättar detta skulle kunna vara en viktig utmaning och uppgift för mig.

Sedan tillhandahåller regionen ju vissa redskap och verktyg för att hjälpa oss att lyssna till oss själva för att kunna utvecklas, bra verktyg som kan hjälpa oss som församlingar att komma vidare på olika sätt. Dessa verktyg ska vara lättillgängliga för församlingar och det blir nog också en del av mitt uppdrag.

4. Vad ser du som den stora möjligheten respektive utmaningen för Equmeniakyrkan och dess församlingar idag? Oj, en stor fråga. Något som blivit allt viktigare för mig är att kunna vila i det man är, glädjas över det man har, på allvar se vilka människor man har runt omkring sig, på riktigt känna in vad man betyder för varandra. Att vara kyrka här och nu. Equmeniakyrkan är de församlingar som finns och varje församling är de medlemmar som finns. Det är där det börjar, när det får betyda något för oss, när vi känner glädje och stolthet över det vi trots allt är och har. Då kan det bli både bärande och attraktivt. Det är vår stora möjlighet, utöver det att vi tillhör ett alltid mycket större sammanhang, Guds rike, med en Herre som gör det omöjliga möjligt.

Utmaningen är nog alltid uppdraget, att nå nya människor med ett evangelium som vi alla så väl behöver. Att inte bli enkelspårig, att istället frigöra och uppmärksamma alla de gåvor och resurser som finns i våra sammanhang. Det finns så mycket engagemang och så mycket kreativitet i alla dess färger och former. Det känns oerhört spännande med kyrkans målsättning om församlingsgrundande arbete, ett mål som säkerligen kommer att vitalisera och stärka våra gemensamma gamla sammanhang.

5. Du är en stor skidentusiast har vi förstått, hur gick det i Vasaloppet i år och håller du på med fler sporter? Ja, jag tycker om att åka skidor, på alla håll. Men att få skida fram i ett vintrigt landskap eller på ett elljusspår en mörk vinterkväll gör gott för själen. Ymer-gänget, mina skidkamrater, ger andrum och viktiga relationer utanför församlingsgemenskapen. Själva Vasaloppet är ett fint mål för säsongen som både är piska och morot till motion. Men den har framför allt blivit en fin ”pilgrimsdag” där de 90 km får bli en bild av ett 90 årigt liv och där livets alla faser möts och känns inom loppet av några timmar. ”Första söndagen efter vasaloppet” har blivit ett begrepp i vår församling, med återkoppling till pilgrimsdagen och insamling till mission. Det gick jättebra i år igen, jag segrade, vilket alla gör i detta livslopp. Rent placeringsmässigt åkte jag in som 1764:e man i år.

Förutom skidor älskar jag friluftsliv, en eld vid ett vindskydd eller tält på fjället. Det gör mig lycklig och fri. Scouting är fantastiskt, tycker jag, som verksamhet, kompletterat med kör och musik.