Hot och hopp i Pakistan

Veckan före påsk var jag själv där och besökte vår samarbetskyrka, Church of Pakistan. De höll då en lång minnesgudstjänst på årsdagen av två attentat mot kyrkor i staden, varav en tillhörde dem. Minnena från den händelsen lever fortfarande stark hos de som var där då och de som ställde upp efteråt för att donera blod, besöka familjer, gå på begravningar. Nu har man ännu ett trauma att bearbeta.

Redan när jag var där talade vi om det ökade hotet och inte om utan när och var det kommer att hända igen. Utöver hot om terror så lever de kristna som en av flera utsatta minoriteter i ett land som präglas och styrs av islam och islamiska lagar. Som minoritet utsätts man för förföljelse och trakasserier och behandlas som en andra klassens medborgare även i lagens mening.

Jag förundras över alla de människor jag mötte som trotsar alla direkta och potentiella hot och fortsätter att kämpa för allas lika rättigheter i landet. Det är faktiskt sällan jag möter så många starka livsberättelser som när jag reser till Pakistan och det finns många jag skulle kunna berätta om som gör en enorm insats på det här området – både kristna och muslimer. Ett exempel är Fahmida Saleem och hennes team som jobbar på Christian Study Center. De får Sida-stöd via oss för att bedriva ett fredsprojekt i syfte att minska konflikter i samhället som uppstår i klyftorna mellan religiösa grupper. Man vill också öka kunskapen på olika nivåer i samhället om minoriteters situation och deras rättigheter. I höstas blev all personal på centret ombedd att gå hem och fundera tillsammans med sina familjer kring om de verkligen ville jobba kvar, trots alla risker. Alla valde att vara kvar. ”Det här är för viktigt, mitt jobb har mening”, sa Irfan Masih när jag frågade honom kring det. Han jobbar som fältarbetare i projektet och sett många goda resultat av deras arbete. Nu kan folk t.ex. ta del i varandras religiösa högtider och glädjas med varandra och de religiösa ledarna som tagit del av projektets utbildning påverkar folk med budskap om fred och tolerans.

Men det finns ändå mycket kvar att göra menar några som jag pratar med och som är med i projektet. ”Min son får inte använda besticken på skolhemmet där han bor och får inte äta med de andra”, berättar t.ex. en kristen man som har sin son i en muslimsk skola. ”Just nu medlar vår fredskommitté i en konflikt där muslimsk flicka och en kristen pojke har blivit kära i varandra”, berättar en annan i projektet. ”Det är en vanlig orsak till bykonflikter eftersom man som muslimsk kvinna inte kan gifta sig med en kristen man. I värsta fall kan konfliken leda till att de kristna anklagas för hädelse och därmed riskerar dödsstraff”, förklarar han vidare.

Kommittéerna har redan löst flera liknande konflikter. Men det är inte utan risk de jobbar för fred och rättvisa. Även om många är positiva till deras arbete så finns det grupper som motarbetar dem och flera av de jag pratar med har blivit hotade till livet. Jag ställer mig tyst frågan var min gräns skulle gå om jag arbetade i den här kontexten; hur länge skulle jag själv orka kämpa och hur mycket skulle jag själv vara beredd att offra i kampen för rättvisa? Jag har inget svar. Men jag vet att där jag finns just nu vill jag göra vad jag kan för att stötta dem i deras kamp.

Vill du också vara med?

Läs mer i vår projektkatalog om hur du kan stötta
Pakistan – Interfaith harmony and minority rights

Eller hör av dig om du vill veta mer!

Rut Eliasson,
projekthandläggare

Fahmida och delar av hennes team vid ett besök 2011.

• Dela