I Coronans tid

Vi är inne i en ny tid. En tid vi inte vet hur länge den kommer vara. Coronans tid. Vi har samlat mycket lärdom, och frågan vi nu behöver ställa oss är: Vad vi gör med den kunskapen? Hur ser livet ut efter denna ockupation av vår samtid?

Kyrkorna har blivit fantastiskt duktiga på att ställa om, att möta människor via digitala och sociala medier. Människor har i sina hem fått gudstjänsten serverad, liksom Ordet, och i vissa fall också brödet och vinet. Församlingen har sträckts långt utanför det vanliga upptagningsområdet. Var och en har kunnat reflektera kring det budskap kyrkan står för, människor har kunnat dela budskapet och samtidigt ställa frågor – gjort just allt det som evangeliet inbjuder oss till. I det sociala livet har vi lärt oss att värdera det som är viktigast och sett att livet inte främst var allt det vi förut trodde och höll heligt.

Men visst har vi också sett att vi saknar närheten, det verkliga mötet och att beröra varandra, bli rörda av andra. Det fysiska mötet mellan människor har beskurits, men inte nödvändigtvis andra former för möten. Men, det är mycket vi saknar. Då värderar vi just det så mycket högre.

Vi har också sett hur tiden under Corona och karantän har ställt oss inför solidaritetens prövningar, att göra något, inte för sig själv, utan främst för andra människor. Också det är evangelium.

Vi har också sett att vårt sätt att leva inte är hållbart, flygresandet har avtagit. Konsumtion har satts på vänt. Coronan har tydligt visat på hur vi är en enda mänsklighet. En sjukdom eller smitta där långt borta blir plötsligt en del av vår egen vardag. De första bärarna talade ett annat språk än vårt, men Coronan berörde oss alla. Vidare har vi sett hur denna påtvingade livsstilsförändring också har haft en gynnsam inverkan på vår miljö, luften har blivit bättre, sikten längre. Förhoppningsvis förstår vi mer och mer hur vi påverkar och hotar den miljö som är vår själva livsförutsättning.

Allt är verkligen inte ljust. Ekonomin och vårt sätt att försörja oss och leva på varandra, på handeln och på transporter långväga över jorden sätts i fråga. Sjukvården går på knäna. Läkare tvingas göra svåra prioriteringar. Kostnader skjuter i höjden. Skuldsättningen ökar. Coronan är ett virus, en sjukdom, ett lidande. Det har varit och är en tid av sorg och oro, för många den djupaste sorg: Döden och avskedstagandet, ofta på avstånd. Dessutom sorgen över att inte få mötas i vardagen, träffa barnbarnen och se dem och deras liv som dag för dag passerar. Ensamheten har blivit monumental och plågsamt påtaglig för många av oss.

Vad som nu händer efter Coronans tid vet vi inte. För det första vet vi inte hur länge den här perioden kommer att pågå, dessutom vet vi inte vilka lärdomar vi är beredda att dra av det vi nu har upplevt och upplever. Kommer vi så snart vi kan att återgå till det gamla livet? Eller har lärdomen sätt så djupa spår att vi är redo att ompröva vårt sätt att leva, hur vi umgås, påverkar varandra och verkar för andra människor?

När stormen har blåst över finner vi vrakgods vi stranden, sånt som gör att vi kan minnas. Då kan vi kanske pussla ihop alla de bilder som minnena bär till oss, men också reflektera över vad vi gör då allt summeras, och erfarenheter blir till kunskap och slutsatser. Hur kan vi organisera vårt sätt att leva och vara? Kan vi umgås på ett nytt sätt, kan vi möta varandra på ett nytt sätt, kan vi leva mera hållbart som människor på jorden…

Det är viktigt att vi ägnar tid och omsorg om hur återtåget kan se ut. Kanske är det just här som kyrkan har ett angeläget ärende, både för sin egen del och för människor i vår tid. Då kan vi möjligen dra slutsatser som inte någon människa kunnat eller behövt göra före oss. Det borde kanske ha varit klimatkrisen som ställde oss inför de här frågorna. Men eftersom den inte tvingat fram den politiska viljan ser vi hur en annan sjukdom och ett annat lidande tvingar fram något nytt och annat. Det ger oss en chans att nu reflektera. Vad är det vi värderar högt i livet? Vad är det som verkligen består? Hur vill vi egentligen leva? Vad lär vi oss av vårt eget budskap, vad säger Bibeln?

Skapelsen är vårt gemensamma hem
Paulus talar om att ”vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor” (Rom 8:22). Det är väl vad vi sett i klimatkrisen, men det verkar inte ha berört alla av oss på djupet. Nu summerar vi över 100 000 döda i Corona. Siffrorna blir enorma, ja, närmast abnorma. Vi kommer att tvingas se hur de siffrorna ökar, till tal som vi kanske aldrig har kommit i närheten av i fredstid. För pesten och digerdöden har vi glömt. Likaså spanska sjukan, och senare tiders asiaten och hongkong-influensorna. Men. Kanske är denna nya global tid ändå en epok som gör att frågorna kommer att ställas på ett helt nytt sätt. Alla är våra grannar, vi är grannar med alla, och vi har jorden gemensam.

Mänsklighet är det vi har gemensamt
När Paulus konfronterades med slitningarna i Efesos, motsättningar skapades mellan judar/judekristna och hedningar, skriver han ett skarpt långfredagsbudskap: ”Kristus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud. (Ur Ef 2:14-22). När nu Coronan griper omkring sig på varje kontinent, och drabbar människan oberoende av tro, hudfärg, rikedom, kön… är det allvarstider – för den enda mänskligheten. Den drabbar alla lika. När vi värnar vårt liv värnar vi allas liv, för livet är inte möjligt att dela upp.

Vi är ansvariga för andras liv
Coronan har visat oss tydligare än något annat hur vi, var och en, bär andra människors liv i vår hand. Den utmaningen är inte lätt att bära, men om jag smittar andra blir det så uppenbart att deras liv beror av mina val. ”Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp. Kristus tänkte inte på sig själv…”, skrev Paulus (Rom 15:1-3) Kanske har ännu inte alla sett och förstått, men ju närmare Coronan kommer var och en av oss blir det tydligare. Vi vill nog hålla det ansvaret ifrån oss, men vi slipper inte undan, och får inte tänka bara på oss själva.

Är nu inte allt detta kärnan i evangeliet? Svårsmält förvisso, inte desto mindre sant. Och den utmaning vi har att leva i. I den avskyvärda Coronans tid inser vi att den ställer frågor till oss som vi inte är vana vid och helt bekväma med. Nu, i Coronaretreatens tid, kan vi också ägna tid åt reflektion, bön, bibelläsning – och hålla öppet för att Gud leder in oss på delvis nya vägar.

Kanske kan följande frågor vara något att fundera utifrån som enskilda och församlingar?
• Kan kyrkan bli mer digital och mobil – vad innebär det för våra tjänster, funktioner, hyreskostnader, medlemsskap, geografiska områden och arbetssätt? Hur kan vi i framtiden kombinera närheten med höjd digital kompetens?
• Hur kan vi utveckla vår förståelse av evangelium? Pandemins tid har möjligen förskjutit fokus: Från budskap och lära, till erfarenheterna på djupet av att vara människa: Sårbar, beroende, ensam… Det som i hög grad är påskdramats kärna.
• Hur kan vi erbjuda människor det öppna sammanhang som hjälper henne, och oss, att gå in i reflektion över de djupa meningarna med att vara människa?
• Hur erbjuder vi mötesplatser där människor lär känna Jesus Kristus?
• Hur kan vi utmana inte bara oss utan också vår samtid att ta tillvara de erfarenheter vi nu samlar?

Lasse Svensson
kyrkoledare