I Lövgärdet är Rosa Huset mer än en kyrka – det är en trygg plats mitt i vardagen. Här möts barn, unga, familjer och äldre i en gemenskap där dörrarna är öppna, relationerna bär och hoppet får ta konkret form.
Det är en vanlig vardag i Lövgärdet i nordöstra Göteborg. Utanför ligger bostadshusen tätt, och bara några minuter bort väntar Surtesjön och Vättlefjälls vackra natur. Men inne i Rosa Huset är det framför allt människorna som märks. Här rör sig barn genom korridorerna, vuxna stannar till för ett samtal och någon förbereder fika till nästa samling.
För diakon Nicolina Holmgren är platsen både arbetsplats, kyrka och mötesplats. Sedan fem år tillbaka arbetar hon här, mitt i ett område där vardagen rymmer både stora utmaningar och mycket värme.
– Jag brukar tänka helhet kring familjer. Inte bara barnen, utan också föräldrarna och de vuxna runt omkring. Vi vill möta människor utifrån vad de behöver, säger hon.
Rosa Huset har funnits i Lövgärdet sedan 1980-talet, men rötterna går längre tillbaka än så. Redan på 1970- och 80-talet flyttade människor från Betlehemskyrkan i Göteborg ut till området för att bo nära, finnas bland människorna och bygga verksamhet tillsammans. Det började med söndagsskola, scouter och ungdomsarbete – och växte så småningom till en egen kyrka.
Fortfarande är närheten till området själva kärnan.
– Väldigt få åker långt för att komma hit. De flesta som kommer har en koppling till Lövgärdet, säger Nicolina.
Lövgärdet är ett område med stor mångfald. Här bor människor med rötter i många delar av världen, och i Rosa Husets verksamheter märks det tydligt. Språk, erfarenheter och livsberättelser möts i caféet, i gudstjänsten, på scouterna och i språkträningen.
Samtidigt är det också ett område där många lever med små ekonomiska marginaler. Därför är det viktigt att verksamheterna är tillgängliga.
– Vi försöker hålla priserna så låga som möjligt. Mycket av vår verksamhet är helt gratis, särskilt barnverksamheten. För oss är det viktigt att så många som möjligt kan vara med och dela gemenskapen.
Varje vecka fylls Rosa Huset av olika mötesplatser. På tisdagar samlas scouter. På fredagar kommer barn till fredagsmys. På måndagar möts äldre för lunch, andakt och gemenskap. På onsdagar är det kvinnocafé tillsammans med Räddningsmissionen, och på torsdagar språkcafé där människor får träna svenska tillsammans med volontärer.
Det är mycket verksamhet, men Nicolina beskriver ändå sin tjänst mer som närvaro än som program.
– Det handlar mycket om att finnas i och mellan verksamheter. Att vara där människor är.
Ibland betyder det att lyssna över en kopp kaffe. Ibland att hjälpa någon vidare. Ibland att fånga upp oro hos barn, eller vara en trygg vuxen när något har hänt i området.
Rosa huset är också en viktig del av samverkan i Lövgärdet. Tillsammans med bland annat skola, socialtjänst, bostadsbolag, polis och andra aktörer arbetar man för trygghet och goda levnadsvillkor, särskilt för barn och unga.
– Vi har ingen utredande roll. Vi försöker bara vara en trygg plats för människor, oavsett var de kommer ifrån och vad de har med sig, säger Nicolina.
När något oroligt händer i området kan Rosa Huset snabbt öppna upp, finnas på plats eller vara med i trygghetsskapande insatser. Ibland har det handlat om att tillsammans med andra aktörer stå utanför en plats där något hänt, dela ut bullar och prata med människor.
– Det kan ganska snabbt återskapa trygghet. Och eftersom vi finns nära många barn kan vi fånga upp dem som varit i närheten av sådant som inte blivit bra.
Just den tillgängligheten är något Rosa Huset medvetet prioriterar. Det betyder att man inte fyller varje lucka i kalendern med egen verksamhet, utan lämnar utrymme för att kunna agera när behov uppstår.
– Om man bara tittade på mitt veckoschema skulle jag säkert kunna ha en eller två verksamheter till. Men vi väljer att inte ha det, för att kunna vara tillgängliga.
Bilden av Lövgärdet utifrån är inte alltid densamma som bilden inifrån. Nicolina beskriver ett område där många känner stor trygghet och där människor tar hand om varandra. Samtidigt vet hon att media ofta lyfter fram det som är negativt.
– Det är tråkigt hur media ofta vinklar det som skrivs. När det händer positiva saker här finns det sällan något intresse. Det blir nästan som att det är ointressant om det händer något bra i Lövgärdet.
Hon märker också hur den yttre bilden påverkar människor som bor här, inte minst ungdomar.
– De får många fördomar riktade mot sig för att de är från Lövgärdet. Det är tufft att växa upp med den typen av bild.
Nicolina har tidigare arbetat i församling på landsbygden, och när hon jämför sina olika erfarenheter är det inte skillnaderna som är mest påtagliga – utan likheterna.
– Det är mycket mindre kontraster än vad folk tror. I mötet med människor är det väldigt få frågor, problem eller utmaningar som jag möter här som jag inte har mött i tidigare tjänster.
Människor kämpar med oro, skam, relationer, ekonomi och livets sårbarhet oavsett var i Sverige de bor eller vilken bakgrund de har. Skillnaden, menar Nicolina, handlar snarare om hur öppet det får synas.
– Här är människor ofta mer öppna med sina problem. Det blir mindre av att man vill dölja allt. Någon kan säga: ”Kan du hjälpa mig med det här?” Och då kan jag svara: ”Men ska vi verkligen sitta här?”
Kanske är det just därför Rosa huset blir en så viktig plats. Inte för att människors bekymmer är annorlunda här, utan för att det finns rum där livet får vara som det är – utan fasader, och utan att någon behöver bära allt ensam.
I Rosa Huset får en annan berättelse ta plats. Här syns ett område fyllt av relationer, engagemang och omsorg. Här finns människor som hjälper grannar, barn som hittar trygga vuxna och vuxna som vågar be om stöd när livet skaver.
– Människor är väldigt bra på att ta hand om varandra här. Det finns mycket värme.
För Nicolina har diakonkallelsen alltid handlat om just det – att vara där människor är och möta dem med kärlek och hopp. Tidigare har hon arbetat i andra församlingar, men i Rosa huset fick hon möjlighet att arbeta mer samhällsnära och med samverkan som en tydlig del av uppdraget.
– Även om människor inte är i kyrkan vill jag finnas där saker rör sig och där behoven finns. Jag vill möta människor med kärlek och hopp, var de än befinner sig.
När hon blickar framåt tror hon inte att Rosa Huset kommer se likadant ut om fem eller tio år. Verksamheten förändras hela tiden, utifrån människorna som kommer och de behov som uppstår. Just nu växer till exempel arbetet med föräldrar, i samverkan med andra aktörer i området.
Men även om formerna förändras består uppdraget.
– Vi ska sprida kärlek och hopp, och det behöver människor oavsett socioekonomi eller vad som rör sig i ett bostadsområde. Det uppdraget är evigt. Så länge det finns människor på den här platsen kommer behovet att finnas. Vi får reflektera Jesu kärlek till människorna här i Lövgärdet.
På frågan vad som ger henne hopp behöver Nicolina inte fundera länge.
– Det finns så många goda relationer och så mycket värme människor emellan. Det är en så härlig plats att vara på.
Hon beskriver hur människor med olika språk, bakgrunder och livshistorier ändå möts i god gemenskap. Hur det som skulle kunna bli hinder ofta inte blir det. Hur människor delar vardag, mat, samtal och tro.
– Det ger mig hopp – hopp om mänskligheten, om livet och tillvaron. Och också om tron.
I Rosa Huset fortsätter vardagen. Maten lagas vidare i köket av Iman, som är husvärd, barnen som ska på kulturskolan kommer och någon vuxen stanna till utanför för att prata med Nicolina. Mitt i Lövgärdet, mellan husen och naturen, bärs hoppet vidare – i relationer, i närvaro och i en kyrka som vill vara en trygg plats för hela livet.
