Inte bara höra utan också göra
Publicerat 24 september, 2013
Observera
Denna text publicerades första gången den 24 september, 2013. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Klockan tickar ned. Delegaterna och organisationsföreträdarna får högst tre minuter på sig att tala. De har mycket viktigt att berätta men följer seden att först tacka ordförande och övriga deltagare innan resten av innehållet i talet ska förmedlas. Tre minuter går fort. Men fortare går talen eftersom de struntar i alla konstpauser. Så mycket information som möjligt ska hinnas förmedlas på den korta tid de fått tillgivet. ”Piiip!” Tre minuter har gått och ljudet signalerar att det är dags att sluta. En del fortsätter att tala ändå. En del blir tillsagda, andra inte.
Vi är i Warszawa på OSSE (Orginsationen för Säkerhet och Samarbete i Europa) konferensen om mänskliga rättigheter. Konferensen hålls varje år och jag tillsammans med Linnea Gullholmer är på plats för att representera Equmeniakyrkan.
Det är spännande att vara på en plats där viktiga idéer väcks. Vi har redan hört många imponerande tal om mänskliga rättigheter, demokrati och samarbete. Equmeniakyrkan tillhör gruppen ”NGOs” (non-govermental organisations) som är en oerhört viktig del av organisationen. Alla NGOs som vill får uttala sig i mötet för att ge sin synvinkel på de frågor som ska diskuteras. På torsdag blir det Linneas tur att tala om religionsfrihet i Azerbadjan. Samma regler gäller för staternas ambassadörer som för NGOs representanter – max tre minuter. Men anledningen till varför vi alla är här är mycket mer konkret än några minuter i rampljuset för att hålla tal.
Ihor Prokopchuk, en av ordföranden för OSSE, betonade ordet ”implementering”. Det är ett ord som har följt mig i tanken hela dagen. Beslut utan implementering ger inga resultat. De blir meningslösa. Det är först när man gör det som sägs som förändringen sker.
Vad händer efter dessa veckor? Det är frustrerande att veta att många talar till döva öron. Min förhoppning är att deltagarna, stater som NGOs, har förberett sig lika mycket att ta emot det som sägs som de förberett sina tal. Det är inte för varandra som vi har samlats i Warszawa. Vi har samlats för alla de människor som sitter i fängelse därför att sagt vad de tycker eller för de barn och vuxna som tvingats på flykt därför att de tror på Gud. Vi är här för den enskilda människan. För att alla har mänskliga rättigheter.
/Linnéa Jimenez
