Jag hämtar upp en tretton år gammal bild från mitt bildarkiv och fäster den på min hemskärm: ett fat fullt med jordgubbar – från Gaza.
Varje gång jag öppnar telefonen, så här en månad innan midsommar, ser jag bilden. Jordgubbarna får i år vara en hoppets symbol på många plan för mig. De får bära längtan efter svensk midsommar med hopp om ljusa försommarnätter, ett lättande tryck allt eftersom vintermörkret skingras allt mer. En bön och förhoppning om att alla de läger och konferenser som nu planeras i våra församlingar och föreningar ska få ge omsorg och värme till många, en möjlighet att landa i sig själv och tilltalas av Gud. Men de får också vara en symbol för den djupa nöd vi känner för dem som far allra mest illa just nu. Varje gång jag öppnar telefonen, så här några månader in i hungerkatastrofen i Gaza, ser jag bilden.
Bilden på jordgubbarna tog jag under en konferens i Betlehem. Vi kunde då inte åka till Gaza, men någon lyckades ta sig dit och tog med sig dessa jordgubbar tillbaka till oss andra. Idag är det nästan smärtsamt att se bilden – vi vet att det inte finns någon mat alls i Gaza. Jordgubbarna får vara en hoppets och bönens symbol. Jag ropar och ber om att långt innan vi dukar upp jordgubbar på våra midsommarbord ska matleveranserna ha släppts in i Gaza och eldupphör utlysts. Och om att Gazas marker snart ska få bära frukt igen. Gärna klarröda, stora jordgubbar.
Vi ber med ord från Gaza: Fredens Herre – ge oss fred!
Jenny Dobers
Läs gärna Equmeniakyrkans uttalande om situationen i Gaza: Equmeniakyrkan höjer sin röst
