Kampen mot apartheid förenade

Kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning var tydlig hos Equmeniakyrkans bildarsamfund och ungdomsorganisationerna. Lennart Renöfält, nu regional kyrkoledare och tidigare ordförande i ISAK (Isolera Sydafrika-kommittén) var en av de starkt engagerade. Här berättar han.

Nelson Mandelas död väcker minnen hos många av oss om honom som person och om antiapartheidarbetet. Mycket skrivs i olika sammanhang. Här vill jag bidra med några exempel på det breda engagemang som funnits i den ekumeniska rörelsen liksom i Equmeniakyrkans och Equmenias bildarorganisationer.

Nelson Mandela, föddes 1918 i en liten sydafrikansk by och döptes i Metodistförsamlingen.

I december 1998 besöker Mandela Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Harare, Zimbabwe. I ett kraftfullt tal tackar han för det mångåriga och omfattande stöd i kampen mot apartheid och för frihetskampen som KV gett. Talet var en höjdpunkt under generalförsamlingen och rörde djupt var och en av oss som lyssnade. Det blev så tydligt att det tålmodiga arbetet mot rasism i KVs omdiskuterade och kontroversiella Programme to Combat Racism (startat redan 1969) faktiskt hade haft betydelse. Och att de nya punkter på dagordningen under generalförsamlingen som handlade om solidaritet med förtryckta var värda att diskutera, besluta om och jobba vidare för att förverkliga.

Elva år tidigare deltar jag som representant för SMU och Svenska Ekumeniska Nämnden i en samling i Zambia anordnad av KV/Programme to Combat Racism. Här möts ANCs ordförande Oliver Tambo och Beyers Naudé, tidigare generalsekreterare i Sydafrikanska kyrkorådet och legendarisk antiapartheidkämpe, för första gången och ingen kan ta miste om glädjen i det mötet. Ytterligare ett uttryck för betydelsen av den ekumeniska rörelsens engagemang och betydelse.

Svenska Ekumeniska Nämndens engagemang i Sydafrikafrågan började tidigt, lett av generalsekreterare Rune Forsbeck, pastor i Equmeniakyrkan/Missionsförbundet. Som en del av engagemanget kom Gösta Hedberg, missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet att delta Volvos bolagsstämma redan 1975 och där argumentera för att företaget skulle lämna sitt engagemang i apartheidstaten. En åsikt som inte alls var populär på stämman, han blev utbuad och någon ropade ”kasta ut prästen”.

Men inte alla kyrkor och samfund stödde strategin att isolera apartheid. En del var av teologiska skäl försiktiga i allt samhällsengagemang. Kopplingar till systerkyrkor och missionsarbetare i Sydafrika gjorde också frågan känslig.

Under hösten 1978 tog solidaritetsrörelsen Afrikagrupperna i Sverige initiativ till att bilda en bred paraplyorganisation som skulle samla den svenska antiapartheidopinionen. Som styrelsemedlem i Afrikagrupperna fick jag uppdrag att bjuda in till och förbereda ett bildarmöte.

Vid ISAKs (Isolera Sydafrika Kommittén/Kampanjen) bildande fanns SMU, SBUF och MKU med. Tillsammans med Sveriges Kristna Ungdomsråd spelade de en mycket viktig roll för att skapa den bredd och tyngd som behövdes för att få igång och skapa trovärdighet för arbetet.

Sveriges största barn och ungdomsorganisation,  SMU, kom också att bli den största beställaren av kampanjmaterial från ISAK. Varenda lokal förening fick bland annat klisterlappar med texten Köp inte sydafrikanska varor. Lappar som ibland hamnade på äpplen från Sydafrika i den lokala butiken! Styrkan i ISAK var inte minst det mycket stora lokala engagemanget med tusentals informations och opinionsmöten, demonstrationer, gudstjänster och aktioner runt om i hela landet.

I den plattform som utgjorde grunden för samarbetet inom ISAK var kravet på Mandelas frigivning en självklar del, liksom stödet till befrielserörelsen ANC. Under åren gjordes flera kampanjer för att lyfta kravet på Mandelas frigivning. Men det viktigaste bidraget gavs genom ISAKs del i den världsvida opinionen och isoleringen av apartheidregimen.

Svensk Folkriksdag mot apartheid arrangerades av ISAK och Svenska FN-förbundet i februari 1986. Folkriksdagen torde vara den bredaste folkrörelsesamling i en internationell solidaritetsfråga som någonsin hållits i Sverige. Här var flera kristna ungdomsförbund och organisationer representerade samt aktiva, både på nationell nivå och från lokala föreningar.

Som ordförande i ISAK hade jag förmånen att vara ordförande också för Folkriksdagen och bland annat hälsa Olof Palme välkommen till det som kom att bli hans sista offentliga framträdande. Efter Olof Palme talade ANCs ordförande och ledare i exil, Oliver Tambo.

Ett konkret exempel på den viktiga roll som Equmeniakyrkans bildarsamfund och dess ungdomsorganisationer har spelat i antiapartheidarbetet är att nästan alla ordförande i ISAK under dess 20åriga verksamhet var engagerade i dessa samfund eller närstående organisationer. Det gäller Bo Forsberg, Per-Inge Lidén, Magnus Walan, Bertil Högberg och undertecknad.

Sångerna och musiken har alltid varit viktiga för hoppet, för kampen och gemenskapen. I de flesta av Equmeniakyrkans församlingar har sånggruppens Fjedurs fantastiska sånger om hopp och kamp, hämtade från Sydafrika, sjungits och älskats. De har lämnat outplånliga spår i vår sångskatt.

Jag slutar de här exemplen med en personlig reflektion.

När vi i början av 80-talet i ISAK/antiapartheidrörelsen drev kampanjen för Mandelas frigivning måste jag erkänna att jag inte alltid trodde på möjligheten till framgång. Jag vacklade mellan trosvissa uttalanden inför massmedia med mitt eget tvivel. Mandelas frigivning och sedan hans avgörande betydelse för skapandet av det fria Sydafrika har betytt oerhört mycket för mitt hopp i till synes hopplösa situationer. För uthållighet och tilltro till gemensamma ansträngningar.

När vi idag möter de starka krafter som tjänar på och driver kommersialism och individualism så låt oss fortsatt inspireras av Mandelas kamp för det gemensammas bästa. För fred, rättvisa, försoning och ett hållbart gemensamt liv. Låt det få bli vår hyllning till Mandela!

Lennart Renöfält
regional kyrkoledare

ordförande ISAK 1978-80, 1984-87

• Dela