Kärlekens mässa

Jenny Dobers, kyrkoledare för Equmeniakyrkan Region Stockholm, predikade på Kärlekens mässa i Storkyrkan i Stockholm. Mässan arrangerades i anslutning till Pride-festivalen och i den fullsatta kyrkan firades gudstjänst med körsång, dans och nattvard. Nedan finns Jennys predikan i sin helhet.

Bibelord: Luk 4:16-19, Joh 8:32, Upp 1:17b-18a

Jag tillbringar mina somrar i skärgården, på en ö utan fast förbindelse till fastlandet. Där hör det till charmen att möta sina gäster vid Waxholmsbryggan. Det där väntandet är alltid förknippat med spänd förväntan. Trots det var det förra året ändå med extra stor spänning vi ställde oss på bryggan. Men, varje gång Waxholmsbåten dök upp bakom udden, kunde man höra en besvikelsens utandning från minst en av oss. Näe, inte idag heller… Detta trots att havet var lika bedårande som vanligt, båten precis i rätt tid och alla gästerna med ombord. Vad mer kunde vi önska?

Jo, det var nämligen så här: Någon gång mitt i sommaren, när vi sökte båttider, utlovade SLs app att ”trafiken på denna linje ersätts av buss”. Det är den enkla förklaringen till vår somriga besvikelse. Trots att vi talade om för varandra att det kan inte stämma, det går inte, bussar kan inte färdas på vatten, kunde vi ändå inte sluta hoppas att vi nästa gång faktiskt skulle få se båten ersatt av buss.

Ett litet, litet stråk av likhet när det gäller förväntan tänker jag mig det fanns hos människorna i synagogan i Nasaret en dag för sisådär 2000 år sedan. De har hört ryktena om en man som tycks ha Guds ande med sig – och nu är han här, i deras synagoga. De hör honom läsa de välkända orden ur Jesaja: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren”… När boken var hoprullad och tystnaden lagt sig hör de honom sedan säga: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Först allmän förundran och glädje. Men sedan går ändå något snett. Det mumlas och frågas: Är detta inte Josefs, grannens son? Och Jesus själv som konstaterar: ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Hur det gick till är svårt att förstå, men till slut är alla ursinniga på Jesus och driver honom mot en brant för att störta ner honom.

Följer man mänsklighetens historia i stort eller smått förstår man att det tydligen är svårt att hantera någon som bryter mot sin samtids normer. Det finns ofta en inneboende tröghet i att ta till sig att de förväntningar vi satt upp på hur människor kan vara i vissa fall måste justeras, vidgas. Jesus fick känna av det. Hans ord, handlande och sällskap möttes ofta av förakt. Men också den han var, rätt och slätt, föraktades.

De arga människorna i Nasaret fullföljde inte mordförsöket. Inte de och inte den gången. Men berättelsen är en påminnelse om det som tyvärr hänt alltför ofta i historien, i många olika tider och kontexter. Man kan ju tycka att andra har fel eller gör orätt. Men tänk att det kan bli så jobbigt när någon bryter mot förväntningar eller mot det man själv uppfattat som heligt att det kan väcka inte bara ogillande utan också hat.

Jag brukar ofta tala om hur viktigt det är att inte försöka fånga in Gud i en formel, göra en bild med färdiga ramar. Var och en av oss måste, så snart vi funnit en bild av Gud som hjälper oss, vara öppna för fler kompletterande bilder. Det tycker jag Bibeln lär oss. Men, när jag läser Lukasevangeliet, måste jag inse att Bibeln, evangelierna, också har ett annat ärende: Att faktiskt slå fast vem Jesus är. Hur det ligger till med hans identitet. Det trummas in i berättelse efter berättelse: Jesus är Guds son. Redan vid konceptionen berättar ängeln att barnet (som är Jesus) ska kallas heligt och Guds son. När han fötts berättar änglarna för herdarna att barnet är Messias. När Jesus döps hörs Guds egen röst: du är min älskade son. Och så: alldeles i början av sin offentliga tid kommer Jesus själv ut. I Nasarets synagoga klargör han själv offentligt för första gången vem han är. Guds smorde, Guds utvalde.

Senare, i den berättelse som uppmärksammas idag i vårt kyrkoår, på Kristi Förklarings dag, är det dags igen. Jesus går upp på ett berg för att be. Medan han ber förvandlas hans ansikte och hans kläder blir vita och lysande. Elia och Mose finns plötsligt med honom. Och Guds egen röst hörs: Detta är min son, den utvalde. Lärjungarna som var med blir ganska förvirrade och tafatta, förmodligen förstår de långt senare vad de varit med om. Men kanske var detta en viktig stund för Jesus? Jesus har vi det laget länge verkligen mött både människors behov av hjälp och deras kritik. Men man unnar honom nu denna stund av avskildhet, med endast några få, som varken ifrågasätter eller begär. I Guds uppenbara närhet och bekräftelse.

Även om det är omöjligt att jämföra Jesu helighet med våra liv, tycker jag ändå det går att känna igen sig i berättelsen. Förklaringsstunder i livet. Heliga ögonblick då allt blir självklart och man blir befriad att vara den man är. Upplevelsen av hur sanningen gör oss fria. Att möta sig själv i Guds blick och bejaka att man är den man är.

Benjamin i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar funderar kring den här bibeltexten:

Transfigurationen.
Att bli den man innerst inne är. Jesus går upp på ett berg med Petrus, Jakob och hans bror Johannes, och inför dem förvandlas ha, och hans ansikte börjar lysa som solen, och hans ytterkläder blir strålande som ljuset. Men kanske är det så med det som lyser att det kostar på. Så skall Benjamin tänka bara några år senare. Kanske kan man inte vara mer än irrbloss, flamma upp, brinna en kort stund och slockna.”

Så är det. De heliga stunderna är ofta bara korta ögonblick. De kan ge en övertygelse som kostar på. Men de kan också ge kraft att orka mörka tider.

Kanske är nu en sådan helig stund. Det skulle förvåna mig mycket om du får höra att du är Guds son. Men att du är Guds älskade: det är ett tilltal till dig. Och till alla.

Jag älskar bibeltexten om Jesus i Nasarets synagoga. Det han gör där är att förklara vad hans viktigaste ärende är. Och det är: Befrielsen. Glädjen. Upprättelsen. Det är det mest centrala i det Jesus har att förmedla från Gud.

Det är lätt att konstatera att befrielsen fortfarande behövs. Ser vi ut över världen förstår vi att det för många skulle vara omöjligt att fira en gudstjänst som denna. HBTQ personer fängslas, torteras och döms till döden i detta nu. Kristna förföljs, i Irak och Syrien fördrivs kristna just nu på ett sätt som vi i andra delar av världen alltför långsamt börjar se. Men också i vårt land, också bland er, är jag övertygad om att det finns de som vet att priset för att leva öppet med sin läggning eller könsidentitet skulle vara för högt. Andra av er har känt av att det kostar på att vara tydlig med er tro på Gud.

Man kunde ju då säga att Jesus alltså misslyckades med sin vision. Jag skulle säga: Jesus ord om befrielse ger fortfarande hopp. Jesus är nära var och en som kämpar – han har själv upplevt vad det innebär att vara efterlängtad och bekräftad, men också att få sin sanna identitet ifrågasatt och att bli hatad för den han påstod sig vara. Att till och med bli dömd till döden för det. Därför är ingen ensam. Men Jesus har också vågat ta kampen mot mörkrets makter, och det är vår tro att han har övervunnit dem. Inte i varje enskild stund, men i evighetsperspektiv. När vi tar kampen mot osynliggörande, diskriminering, förtryck, i vår egen närhet men också för människor långt borta, gör vi det tillsammans med Jesus. När vi står upp för allas lika värde, för allas rätt att vara den de innerst inne är, då gör vi det i gott, heligt, sällskap.

Genom tiderna ljuder också orden, som änglarna upprepade gånger säger till människor de möter och som Jesus i tidernas slut, när han lägger sin hand på oss, säger:

Var inte rädd! Jag är den förste och den siste och den som lever.

• Dela